Usch vilken dålig dag det var igår. Utan att gå in på detaljer så är jag väldigt besviken på min arbetsplats just nu, jag känner mig varken hemma, välkommen eller uppskattad. Just nu är det också väldigt stressigt och det värsta som finns är att känna att man inte räcker till. Förhoppningsvis känns det bättre nästa vecka när jag går tillbaka på heltid.
Som jag skrivit tidigare så försöker jag hitta mig en karl på nätet. Jag har varit på en hel del dejter de senaste veckorna. Det har blivit lite rutin, jag har inga större förväntningar på dem jag ska träffa och jag är inte speciellt nervös innan. Jag ser det mest som att om han inte är intressant för ett förhållande så får jag säkert ett par trevliga timmar med en ny människa i alla fall. Men i förra veckan hände något oväntat, jag blev kontaktad av en kille som till utseendet var lite av min typ, men i övrigt verkade det inte egentligen finnas något som vi hade gemensamt. Vi började ändå prata och nåt klickade verkligen… vi fick sån fantastisk kontakt och beslutade oss för att ses i stort sett omgående eftersom vi båda började bygga enorma luftslott om varandra. Igår kväll gick vi och fikade, total pannkaka! Vi hade ingenting att prata om och det fanns ingen som helst kemi emellan oss. Jag blev så besviken, det kändes som att ett förhållande tagit slut och idag har det känts tråkigt att inte få 25 sms… Men men påt igen, på lördag blir det en ny dejt och den här gången har jag återigen inga förväntningar.
Nej gårdagen kommer inte att gå till historien som en av de bästa… Inte idag heller faktiskt. Idag var en dag full av blandade känslor… sista dagen på rehab.
Under åtta veckor har jag tre dagar i veckan träffat nio andra personer med diagnosen MS. Under åtta veckor har jag tre dagar i veckan träffat personalen på Rehab Station Liljeholmen. Nu ska jag inte träffa dem mer. Jo, visst har vi en återträff i maj och det ska bli kul, men inte riktigt samma sak.
Att träffa andra människor med MS har varit ytterst lärorikt. Vi är så olika som människor, vi jobbar med olika saker, vi har olika familjesituationer och vi har olika symptom av vår gemensamma sjukdom…hur kan man då känna sån gemenskap? Dessa människor har utan att jag egentligen märkte det börjat betyda väldigt mycket för mig och jag kommer att sakna dem väldigt mycket nu när vi inte ska ses så ofta längre. Jag kommer verkligen att sakna att folk inte reagerar för att man går och hämtar en kudde att sitta på, att få säga att ”idag är jag trött” och veta att den jag säger det till förstår vad jag menar och inte bara tror att jag sovit dåligt, att alla förstår skillnaden mellan en bra och en dålig dag…
Nåt jag framför allt lärt mig på rehab är att jag inte kan kräva så mycket av andra människor. I alla fall inte av människor som visar intresse och vill förstå. Jag vill att folk i min omgivning ska förstå att allt som är jobbigt för dem är lite jobbigare för mig, att allt som är dåligt för dem är lite sämre för mig o.s.v. Jag vill slippa förklara, jag vill att de bara ska förstå. Att detta är en utopi har jag verkligen börjat inse. Framför allt har jag insett detta genom en av mina rehab-kompisar. Det är en ung tjej som är söt, smal, stark och ser så frisk ut som en människa kan göra.Hon är fantastiskt positiv. Jag, som själv faktiskt lever med diagnosen, kan nästan glömma ibland att hon är sjuk, ändå vet jag att hennes symptom är mycket värre än mina. Hon är verkligen en förebild för mig.
Personalen vill jag inte glömma att nämna. En alldeles fantastisk bunt människor faktiskt. Jag har aldrig någonsin känt mig så sedd. Jag har aldrig någonsin känt mig så accepterad för den jag är. Jag har aldrig någonsin känt mig så lyssnad på. Var och en av dessa människor är fantastisk, jag känner att jag har ett personligt band till dem alla och jag tycker verkligen om dem. Vill ändå nämna min kurator lite extra. Efter åtta veckor vet han mer om mig än jag själv visste för åtta veckor sedan, det är starkt jobbat och jag kommer verkligen att sakna våra pratstunder som faktiskt oftare varit fyllda av skratt än av gråt.
Sista dagen var lite vemodig. Började med ett hårt träningspass. Försökte slå mitt rekord i plankan på två minuter. Lyckades inte, lite surt… Sedan satt min kurator och jag och satte upp mål för vad jag ska åstadkomma innan återträffen i maj. Efter det var det pappersarbete, utvärderingar etc. och sedan spelade vi en typ av Pictionary där orden var hämtade från våra åtta veckor – nervskada, gruppsamtal, Lisa (?) etc. Sedan fick vi välja varsin sten med ett ord på. På min sten står det ”andas”. Den ska jag bära med mig, det är så ofta jag behöver tänka på min anding…
Dagen avslutades såklart med kramkalas. Mycket mycket sorgligt men jag ser också fram emot att komma igång med det verkliga livet igen, förhoppningsvis med en hel mängd nya verktyg i bältet.
