De senaste dagarna har erbjudit emotionella svängningar: när jag tror att allt är frid och fröjd, eller i alla fall helt okej, så inträffar någon händelse som omedelbart tar mig till tvivlets återvändsgränd (det handlar om vänskap). Och en olycka kommer ju sällan ensam, så jag har rannsakat mig själv och hittat saker att bli upprörd, eller racka ned på mig själv över. Jag tror att min pappa har hamnat i kläm – vi kommunicerar helt enkelt inte. Och vi blir besvikna på varandra. Lägg till det pms utan dess like = ett gråtmilt monster.
På jobbet upplever jag varje dag hur abstinensstinna patienter tar ut sin frustration och ilska på oss i personalen, men faktum är att jag inte är ett spår bättre själv. Det är så skönt att vara arg. Och när det finns motiv för att vara det – ännu skönare. Bring it on! ( I terapi har jag och I under våren pratat om min ilska, vilken har visat sig vara något av ett huvudtema).
Frånsett dispyten, eller vad det nu är, med min far, har jag haft en trevlig kväll med tvätt, städning, strykning och bakande av en tårtbotten. Jag fyller år i morgon, vilket jag identifierar som ett av skälen till min stingslighet. Jag ogillar i princip organiserat firande. Det ger mig ångest, och inför födelsedagen har jag en känsla av att jag borde sitta ensam i en stuga och låtsas som att det regnar. Det hindrar inte att jag tycker att det är den viktigaste dagen på året, och borde vara det för alla.
Jag tror att jag helt enkelt slutade ha barnkalas för tidigt, för den tredje juli är jag som mest uppmärksamhets-törstande. Och drar en suck av lättnad när dagen sedan är över!
Finns det någon som känner igen sig?
