Efter några år av påminnelse blev det för smärtsamt, för mig, och störande för nya pojkvänner, att gammal kärlek blickade ut från väggarna. Jag hade dem där som en ”tro inte att du kan komma här och lämna några avtryck för jag har redan några som är större än du någonsin kommer att kunna lämna” typ av statement. Jag förstod inte då, eller brydde mig i alla fall inte om, vilket otroligt slag i ansiktet det var.

Så jag behövde försöka komma vidare, och sluta fantisera om det som jag en gång känt för personen på korten. Behövde ta bort alla miljöer som påminde om honom. Så fotona har legat nedpackade i sina fotofickor länge nu. Tidens tand har, om inte fyllt igen hålet så i alla fall lagat det en smula. Jag kan se på korten nu utan en klump i magen.  Nu kan jag skrida till verket.

I dag spenderat 837 (!) kr på material för albumet – och det bara för ett av dem. Först tänkte jag köra på dumsnål-varianten och freestyla ihop ett eget album, men blev lyckligtvis ledsagad ur denna idé av ett hjälpsamt butiksbiträde. Och varför inte?

De där fotona porträtterar en tid i mitt liv som betyder oerhört mycket för mig, och har format mitt liv som det ser ut i dag. Jag älskar mina foton. De är en påminnelse om att jag är stark och självständig. En påminnelse som jag dessutom ofta behöver ge mig själv. Vad nöjd jag kommer att vara varje gång jag öppnar albumet att jag inte körde på dumsnål-varianten. Det har jag gjort alldeles för många gånger.

Och förresten… jag ser inte längre dessa foton som ett slag i ansiktet som säger mig att jag kan bättre. Jag tror att jag ser dem som ett fint minne, och att framtiden, oviss till trots, säkert kommer att innehålla fler fantastiska sådana. Det är helt upp till mig själv!

Jag har länge haft ganska dåliga tänder och hade många hål under hela min uppväxt: ett par varje år. Säga vad man vill om åttiotalets Folktandvård, men de snålade i varje fall inte med amalgamet! Jag hade så mycket lagningar att när jag passerade flygplatsernas säkerhetskontroller larmade metalldetektorerna! Nästan. Att ta ut fyra visdomständer och en extratand(!) uppe i gommen har också bidragit till min breda tandläkarerfarenhet. Erfarenhet ur den gapandes perspektiv, alltså.

I samband med mina första MS-symptom så började jag se över delar av mitt liv – bland annat vad jag egentligen hade i munnen. Jag vet inte om kvicksilverdepån en decimeter från hjärnan har haft något med min MS att göra, men den kan inte ha varit bra. Under ett par evighetslånga timmar i tandläkarstolen rensades allt amalgam ut och byttes mot keramiska lagningar. Det känns mycket bättre, och det ser klart bättre ut (om nu någon skulle kika in i min mun…).
 

Jag är verkligen ingen alternativmedicin-människa. För mig får folk göra vadhelst de tror på för att bli, eller hålla sig, friska, men feng shui, aromaterapi eller akupunktur är ingenting för mig. Jag är nog för mycket… ingenjör för det. Med det inte sagt att jag tror att vi vet allt idag, att vi har forskat och utvecklat färdigt.

När cigaretterna kom fanns uppenbarligen ingen tanke på huruvida det var hälsosamt, eller kanske rent av farligt, att andas in röken. Jag skulle kunna tänka mig att lika absurt som det idag är för oss att se halvgamla familjefoton med bolmande småbarnsföräldrar, lika befängt kommer våra barnbarn att tycka det var att man kring sekelskiftet gick och pressade radiosändare mot tinningen. (Jag röker inte, men använder glatt mobilen. Fast ringer jag utan mitt headset får jag sedan MS:en kom en konstig, specifik huvudvärk efter bara några sekunder.)

Så frågan huruvida amalgam är olämpligt? I utredningsprocessen ligger man väl just nu någonstans mitt emellan cigaretter och mobiler. I vilket fall så är mitt amalgam utrensat.
 

Sedan vi kom tillbaka från Holland har jag gått till en och samma tandläkare inne i Malmö, och han har fått mindre och mindre att göra med mig. Lagningen igår var något av ett undantag; det var flera år sedan jag hade ett hål senast. Det var under det skov – strax före min diagnos – då jag tappat känseln i halva ansiktet och inte kände någonting av borren.

Sedan har det ju hänt en del med tandläkartekniken sedan mina plågostunder på Folktandvården i det där röda tegelhuset vid Tullskolan som luktade tandläkar-ångest redan ute i trappan. Lagningarna idag är små, snabba och i stort sett smärtfria. Gottegrishålet i tand 24 lagades på tre minuter i samband med undersökningen när jag ändå var där, pang bom utan bedövning! Modigt, om jag får säga det själv!

Vad som däremot är extremt obehagligt är den avslutande rensningen av tandsten med en ultraljudsmaskin från helvetet.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur viktiga ögonblicksmöten är för mig, den omedelbara attraktionen, wow:et och att omedelbart få fantisera om det storslagna som trotsar alla barriärer. Ju mer omöjligt, desto bättre. Det är, om inte något jag söker, så i alla fall något som jag fäster oerhört stor vikt vid. Ofta alltför stor. Be om mitt lillfinger och jag ger dig hela handen.

Jag träffade någon som fick mig att känna så.  Mina tankar, fantasier och förhoppningar började löpa fritt från när jag först såg honom. Att prata med honom var enkelt, roligt, och utmanande. Jag kände det som att jag levde. Det fanns personkemi, klick, connection, magi – det gick att ta på det.

Jag vill citera min musa och husgud Elizabeth Wurtzels ord när det gäller sådan attraktion: “ The honest truth is that when two people connect – I mean really connect – it is damn near impossible to keep them apart. In spite of infinite obstacles, ultimately it will become apparent that the powers that be have conspired to bring them together, and no other outcome could be possible” (Ur “The Secret of Life. Commonsense advice for uncommon women”).

På ett sätt stämmer det…vi var magneter, vi drogs till varandra. Men det fanns en förkrossande aspekt av “hit men inte längre”. Han var upptagen. Han var någon annans. Jag ville ge honom hela handen, trots att han inte på något sätt kunde ta emot den. Bara lillfingret. Knappt ens det.

Så det var med tungt hjärta jag lämnade ännu ett ögonblicksmöte bakom mig. Det stora överhängande “aldrig mer” tynger och hotar att överskugga de ljuva minnena. Jag spelar upp dem i mitt huvud, försöker att pränta in dem och tänka att det räcker så. Men det börjar gå över nu. Det blev bara en liten skärva trots allt. Ett hål som snart är fyllt igen.

Frågan som alltid kvarstår är dock: Är det bättre att vara ledsen över något som har hänt, eller  är bättre att inget händer alls?

Jag har en Australien/Asien-låda, med kläder från när jag vistades där för ungefär åtta år sedan. Långsamt, långsamt förlorar lådan sitt innehåll. Det är så mycket som är förknippat med den resan. Nostalgin släpper inte, men resan är så mycket mer än de kläder jag hade på mig när jag träffade min första kärlek. Och det finns oändliga sätt att försöka släppa taget en smula – att eliminera objekt är ett av dem.

Min bror kom upp med sin nya bil – för första gången på många år var treenigheten samlad igen i huset igen, den familj som jag vuxit upp med och i. Det var härligt. Min pappa kändes så glad. Det var mysigt att vistas under samma tak, och höra bror spela gitarr i vardagsrummet om kvällen, och pappa stöka omkring när vi gått och lagt oss.  Vi letade svamp i skogen, och rensade bort gamla skor från källartrappen. Och vi dricker alltid kvällste sent. En natt, den sista innan avfärden, vaknade vi alla samtidigt och behövde kissa. Vilken symbios! Jag och min bror låg och vred oss på våra sängplatser, sömnen ville inte infinna sig. Min bror sade att det var som att huset var förgiftat den natten. Men min pappa sade att han hade sovit gott. Min pappa har inga problem med sömnen.

I dag har jag varit på avtackningsfika på mitt gamla jobb. Jag slutade i maj. Jag var nervös, för jag gillar inte att stå i centrum. Lyckligtvis var det som på alla andra fikaraster där – det var ingen som direkt fokuserade på mig. Det är både en trygghet och en ledsamhet. Men jag vågade prata lite om mitt nya jobb. Och jag vet att det finns folk på gamla jobbet som har sett mig, trots att jag inte gjort så mycket väsen av mig. Jag har även sett dem. Jag tänker särskilt på en man. Han är gottlänning. Och på min mentor. Det var hon som inspirerade mig till att klippa av mig håret.

I kväll har jag, trots en stundande Greklandsresa, känt mig ångestfylld… det kan vara det att skolstarten är runt kröken, att jag tycker att jag har gjort av med för mycket pengar på underkläder (det är boxertrosorna som spökar), och att det ligger saker som ska fixas överallt. Eftersom jag oftast är på väg någonstans, både fysiskt och i tanken, så har jag ett pågående projekt som går ut på att jag ska göra mig av med saker. En in, en ut-principen, som på krogen. Tyvärr kommer det mer saker in än ut. En dag, när jag har ett riktigt hem, ett permanent, kanske den hetsen ger med sig?

Jag menar, oj!

Låt oss bortse från att det ösregnar just nu, och att det nästintill var översvämning bara för ett par dagar sedan, utan istället konstatera att det varit fantastiskt väder i sommar!

Jag tillhör ju den kategorin av MS-patienter som inte har problem med värme – tvärtom! Jag har haft det riktigt bra i solen, så länge jag bara anpassar min ambitionsnivå vad gäller vilka (trädgårds)projekt jag vill genomföra och accepterar att det är för varmt att jobba särskilt mycket.

Men i år saknade jag faktiskt lite svalka.

Vi har en stenlagd terrass i söder med mörkröd marktegel – snyggt, hållbart men väldigt varmt när solen ligger på. En lunch när vi hade knökat in bordet intill huset och alla fyra i familjen satt inne vid väggen för att försöka fånga den skugga som fanns insåg vi att någon form av solskydd var ett måste – om så bara ett parasoll!

Det blev efter lite letande en paviljong, ett tält med metallstomme och ljusbrunt tyg. Vår paviljong är mer funktion än form – det finns nog inga snygga paviljonger – men funktionen sköter den med glans.

Vid samma vända till byggvaruhuset insåg vi att pooler idag inte kostar så mycket. Barnens befintliga plaskdamm håller inte riktigt luften, utan efter en dag har den tappat formen och ser hängig och ledsen ut. Vi har aldrig inlett projektet “Att köpa pool” eftersom det ofta verkar bli både dyrt och en invecklat, och vi har ändå inte särskilt långt ner till stranden.

Fast nu upptäckte jag att den enklaste modellen var riktigt nim: ingen ställning, inga väggar och ingen montering. Blås upp kanten, fyll på drygt fem kubikmeter vatten och hoppa i! Den pryder sannerligen inte sin plats i trädgården, men man skaffar ju inte pool för prydnads skull – då anlägger man en damm!

För en tusenlapp var det ett perfekt sätt att testa huruvida vi är en potentiell poolfamilj. Denna sommar har vi absolut varit det, till min stora förvåning. Vi har inte ens varit nere och badat i havet här hemma!

Så i sommar har jag kunnat sitta på terrassen i skuggan under paviljongen med en kaffe och en tidning och samtidigt hållit ett öga på barnen när de plaskat i poolen.

Det har varit nästan oförskämt bra.

Efter en vecka hos mamma börjar det bli dags att styra kosan på andra vägar. Och det är då den alltid slår mig: skulden. Jag har inte gjort någonting för mamma. Att bara finnas i hennes närhet, krama henne, dricka te och lösa korsord tillsammans med henne räcker liksom inte. För jag har ju inte gjort någonting. Ingenting praktiskt, ingenting som lämnar ett påtagligt avtryck i vardagen.

Så jag säger: “jag ska städa åt dig mamma”. Och jag städar. Jag gör det grundläggande: skurar och dammsuger, städar badrumsskåpen, bäddar sängarna, diskar, småplockar lite. Men det jag helst vill göra är att ta alla lösa papper, tidningar, halvtomma plast- och papperskassar som planlöst flyttar runt i huset och antingen ge dem ett slutgiltigt hem i något skåp/någon låda, eller skicka i väg dem på den eviga vilan. Men jag kan inte. Inte mitt hem. Inte mina saker. Inte min militäriska ordning .

Under mitt städderby dyker irritationen snart upp: först manifesterar den sig i att jag blir irriterad på att mamma alltid eftersträvar ordning men aldrig når den. “Det är enkelt” tänker jag, “ta fram en sak, använd den, ställ undan den”. Om saker inte får plats i skåpen är det ett tecken på att man omger sig med mer prylar än vad utrymmet tillåter. Men det är mitt ideal. Jag blir nervös av att ha en massa saker framme. När den första vågen av irritation börjar komma vet jag att jag måste sluta städa, sluta lägga mig i något som inte är mitt liv och inte heller mina val. Jag börjar bli redo för att fara.

I andra hand vandrar irritationen vidare till mammas och hennes mans relation. Jag börjar tänka på könsroller och hur klassiskt indelade dessa är i deras liv. När jag växte upp delade mina föräldrar på allt, och min pappa var hemma med både min bror och med mig. Men så går mamma och träffar Herr G från Norr, och deras relation utvecklar sig till ett skolboksexempel av snedfördelning. Men det är inte G:s görning ensam, det vet jag ju. Det är mammas kropp som sagt i från för länge sedan, och således ägnar G sig åt de tunga utomhussysslorna, och mamma dealar med insidan av huset. Och sin rygg. Och insidan av huset. Och sina axlar. Och insidan av huset. Och sina hälsenor. Och det är också mammas val att inte ställa högre krav. Att tycka att det är rättvist att hon gör alla varje- dag- löpande sysslor inom husets väggar.

Men jag kommer i från ämnet nu… när jag har gått och städat i flera timmar är jag snart förblindad av raseri och vill släpa mamma i från det här hemska som hon har valt själv. Jag inser också vad jag har sagt:” jag ska städa åt dig mamma!” Så jag rättar mig: “Jag ska städa åt er”! Men hur mycket “er” är det, om jag vet att om inte jag städar, och inte mamma gör det, så gör ingen det? Och då blir jag förbannad igen. Och då vill jag snart åka och jag tänker att jag aldrig ska ha det som mina föräldrar. Mina relationer ska vara annorlunda. Och jag har ett svagt minne av att mamma, om sina föräldrar, har sagt exakt samma sak! Cirkeln är sluten.

Vad jag vill ha sagt med det här blogginlägget är oklart, även för mig som tänkt på det under en hel dag, och som faktiskt suttit ned och skrivit det. Å ena sidan vill jag säga att jag tycker att mamma är värd allt gott, och att jag vill ge det till henne. Å andra sidan vill jag säga något om könsrollerna. Och å den tredje sidan tänker jag att alla väljer hur de utformar sina ideal, sina liv.

För framtiden: städa inte dina föräldrars hus om det i slutändan gör dig mer irriterad än tillfreds. Lägg dig överhuvudtaget inte i dina föräldrars relationer. De kommer ändå, liksom du själv, att göra precis som de vill, och med största sannolikhet, luta sig tillbaka på gamla vanor och rutiner. Precis som du!

Vi spatserade uppför och nedför de två gatorna som i princip utgör Röros kärna. Jag och mor sökte, och fann, filtar på Röros Tweed. De finaste filtarna som går att finna, om du frågar mig, som är ny på filtfronten. Det är något med tjockheten och att de inte har några fransar som viftar i ansiktet. Bara en fållad kant. Min är svart med vita cirklar på ena sidan, och vit med svarta på den andra. Jag hittade även boxertrosor på en högst vanlig mataffär. Eureka! Den senaste månaden har jag fått för mig att boxertrosor är Underkläderna med stort U, och har letat efter dem i Sverige utan att finna (förutom de som finns på Björn Borg då, för 200 kr/paret). Väl hemma ser jag på Lindex att de nu säljer boxertrosor. Jag är verkligen helt rätt i tiden! Om inte, tja, då kommer Björn Borg att göra en god affär på mig i framtiden.

Vägen hem gick över vackra Funäsdalen i Härjedalen! Jag började tänka att det är i Härjedalen jag borde bosätta mig, bland bergen och sjöarna, men det var tills vi kom fram till Sveg, som är centralort i landskapet. Då tänkte jag om!

Tillbaka hos mamma har jag plockat hallon, köpt lotter (och som vanligt inte vunnit) på hundraårsjubileet av Sparbanken i byn, legat på alla fyra och skrubbat tvättstugan old school med hink och borste, samt tvättat mammas och mina gamla dockkläder i en balja på gräsmattan. Med håret i två små tofsar på huvudet, i avlagda kläder och med svetten rinnande i tvättstugan - då vet jag vem jag är. Och det känns helt ok!

Juli inleddes med den födelsedag jag drog mig för att fira, och blev precis så farsartad och olycklig som jag var rädd för (se tidigare inlägg Dagen D). Den urartade i att jag kände mig tvungen att ge upp min relation till min far för en tid: inte för att jag ville det, men eftersom han kändes ställd mellan två läger. Jag vill inte gå in på det mer, men jag kan säga att vi inom familjen löste det som vi brukar lösa våra problem: ett hastigt uppblossande, och sedan tystnad. Största, möjliga tystnad.

Att träffa familjen resulterade dock i något fint: min far uppmanade mig att bada mer. Så jag badade. Och jag simmade. Och jag hade mina lyckligaste och friaste stunder när jag tog ett förmiddagsdopp och kom till jobbet blöt i håret. När jag på kvällen, efter jobbet, tassade ned till bryggan i min badrock kändes det som att jag och mina grannar delade en lantlig oas mitt i staden.

Juli månad var även en studie i planering vs. ickeplanering. Resa eller inte resa. För en gångs skull ville/orkade jag inte riktigt göra något ordentligt av mina resplaner.

För övrigt har jag funderat över relationer, och hur mycket jag egentligen kan vänta mig av dem. Om jag vågar vänta mig något. Hur pass mycket insikt har jag egentligen i mina vänners liv? Får jag den insikt de vill att jag ska ha, eller vågar jag be om mer? Jag tänker också att det finns en anledning till att en relation ser ut som den gör. Be eller inte be om mer. Riskera att få ett slag i ansiktet. Dra mig undan eller inte? Jag har gjort det senare, vilket inte är det mest utvecklande, men ändå givit en viss distans.

I startgroparna ligger en resa med föräldrarna till Röros (jag ska bl.a. köpa en pläd) och en oväntad resa till en grekisk ö, även det med en förälder.  Hur de övriga relationerna utvecklar sig är en fråga jag inte ser något svar på – men relationen till mamma – den frodas och består!

Jag har inte ont av att INTE ha semester som alla andra när det kommer att vara så lugnt. Lite tråkigt för Johan bara, som har tre veckor och säkert vill hitta på något. Därför har jag tagit tre dagar ledigt så vi kan åka iväg och göra något kul ihop i allafall. Får se vad det blir.

Ha en trevlig SEMESTER!