Kvinnan som höll i föreläsningen om positiv psykologi började med att fråga oss om vi visste vad positiv psykologi innebär och hon bad oss sitta i par och diskutera vad det betyder för oss. Bo och jag tyckte inte att vi visste betydelsen men när vi skapade oss vår egen verkade vi komma ganska nära. Vi pratade om att leva i nuet, att uppskatta det som är nu och inte älta det som varit och inte går att göra nåt åt. Vi nämnde också att alla har ett val – man kan i mångt och mycket bestämma själv hur man ska må.

Medvetenhet pratade hon mycket om och det är något som har präglat mitt liv de senaste åren. Viljan att vara medveten om vad jag gör och hur jag beter mig och hur jag mår. För ett par år sen mådde jag inte alls bra med mig själv. Jag tyckte inte om mig och jag hade inte roligt och det enda jag ville göra var egentligen att sitta hemma i min ensamhet och inte träffa folk. Jag kom sen i kontakt med en psykolog som hjälpte mig att vända livet till det det är idag.
Jag tror att jag träffade henne vid exakt rätt tidpunkt i livet. Hon var ganska hård mot mig och jag fick många hemläxor och det jag framför allt lärde mig var att det är roligare att må bra än att må dåligt. Ingen rocket science tänker du kanske, men för mig var det nästan det. Jag var så bekväm i min depression och rädd för att välmåendet som eventuellt skulle komma inte skulle vara resan värt…

Första tiden på resan är lite av ett töcken idag och jag minns inte riktigt vad det var jag gjorde annorlunda men det var som att när jag väl bestämt mig för att det var bra jag ville må så gjorde jag det. Men det jag förstår nu är att resan kommer att pågå hela livet. Jag kommer alltid att behöva jobba på mig själv för att må bra och vara den människa jag vill vara. För mig handlar det om medvetna val i livet, när jag blir arg eller ledsen eller , för den delen, glad vill jag veta varför jag känner den känslan och kunna välja om det är den känslan jag vill ha just då. I väldigt många fall då jag blir arg eller ledsen kan jag genom att vara medveten om känslan omvandla den och istället finna något positivt att koncentrera mig på. Jag menar absolut inte att det inte är OK att bli arg och ledsen, det behöver man också få vara ibland,men för en sån som jag som varit arg och ledsen så mycket är det skönt att ibland inse att jag inte alltid behöver vara det.

Mitt liv har inte varit speciellt snällt mot mig. Många svåra saker har hänt mig, saker som jag inte vill skriva om här… Men jag har kommit en bit på väg. Jag tycker om mitt liv idag. Det finns många saker som inte alls är som de ”borde”, jag har MS, jag är singel, jag har inga barn och kommer kanske aldrig få några och det finns flera andra saker i mitt liv som inte känns helt OK, men jag väljer helt enkelt att må bra istället för dåligt. Sanna från Finland berättade under mötet att hon fått tipset att skriva ner alla positiva och negativa större händelser i hennes liv, från det att hon föddes fram till nu. Hon sa att hon, även fast hon försökte, inte lyckades få in fler negativa än positiva händelser. Kanske kan vara nåt för mig att prova också.

Jag kommer säkert att återkomma till detta ämne men nu ska jag ta mig ut i solen igen. Fantastiskt väder och jag har redan varit ute på en tretimmarspromenad (stegtävlingen vet ni…), under vilken jag funderade en hel del på det jag precis skrivit. Träden har blivit gröna under de dagar jag varit borta, vattnet glittrar i solen och jag gick över broarna och njöt av stunden.

Danska och Norska kan jag förstå hyfsat men Finska… Jag förstod att här måste jag “damma” av min knaggliga engelska. Hjälp, jag som är helkass på engelska. Hur ska detta gå?

Att få möta personerna bakom bloggarna har verkligen varit riktigt roligt. Vi har haft många intressanta och inspirerande samtal som bland annat handlat om hur vi ska få våra inlägg intessanta för er läsare. Vi har fått lyssna på en tänkvärd föreläsning och vi har fått ta del av praktiska tips om bloggandet.

Nu kan jag läsa kollegornas inlägg på ett helt annat sätt, nu när jag har träffat alla i verkligheten och kan koppla inlägget till personen som skrivit det. Jag ser redan fram emot nästa möte :)

Och så det här med engelskan… jo, det gick nog lite bättre än jag hade trott ;)

Körsbärsträd i blom i Kungsträdgården.

Jag har blivit kallad till magnetkamera i juni. Första magnetkameran gick jag på i januari 2006. Min dåvarande neurolog sade att jag borde gå igen inom ett år. Det kom att dröja fem år innan jag gjorde en till. Då hade jag 20-talet aktiva inflammationshärdar – det var tydligen inte alls bra. En eller två är acceptabelt. Eftersom jag inte haft något skov eller direkta känningar sedan juni förra året hoppas jag att det är lugnt. Jag antar det.

I min journal har jag sett anteckningen “benign?”. Kanske trodde de att jag hade en benign typ, och att det inte var någon fara på taket. Det var lite ledsamt att läsa den anteckningen eftersom skovvis förlöpande är den enda typen av MS som neurologen talat med mig om. Nåväl. Det går många turer inom den här sjukdomen – säkert är att ännu är inte sista ordet sagt.

Som vanligt har jag ont i kroppen. Jag tror att det är för att jag sover så himla dåligt. Hade ett samtal med min läkare på telefon i förra veckan angående detta som resulterade i att hon skrev ut nån typ av insomningstabletter till mig. Jag har inte tagit nån ännu, är så väldigt rädd för att bli beroende av sånt.

Jag har haft svårt att sova i perioder i hela mitt liv, det är inget nytt för mig sen jag fick MS, det som är nytt är att det aldrig verkar gå över. Egentligen är det bara på helgerna som jag sover OK för då jag kan lägga mig senare och sen sova så länge jag vill. I veckorna är varje morgon en kamp och dagarna blir inte så roliga heller för då är jag trött och har konstant ont. Jag ska ta och prova ett sånt där piller snart. Sen. En annan gång. Förmodligen i nästa vecka.

I förra veckan var jag och hälsade på min mormor. Hon bor i Stockholm hon också och jag borde verkligen hälsa på henne lite oftare, ett konstant dåligt samvete… Och lite konstigt är det, för när jag är där har vi ju trevligt och jag får god mat, varför tar jag mig då inte tid till att träffa henne mer? Ska verkligen försöka ändra på det.

Vi åt mat, bytte gardiner, tittade på Glamour (mormor försökte förklara intrigerna för mig, men jag hängde inte riktigt med…) och pratade. Vi kom in på ämnet invandrare. Jag är militant i min antirasism och har svårt för att folk inte håller med mig. Det roliga är att mormor inte alls är rasistisk trots att hon är 89 år och uppvuxen under en helt annan tid, men ibland låter det som att hon är det. ”Svartskallar” sa hon vid ett tillfälle och jag kommenterade att hon inte borde säga så, speciellt inte med mig som är blir så arg. Hon förklarade att hon bara säger det ordet om dem hon inte gillar. Vilka det var hon inte gillar? Dem hon läser om i tidningen, för minsann ”Det är bara invandrare som reser sig upp för en gammal dam på tunnelbanan” och ”Den här gamle (ungefär 65 år påpekar hon…) mannen som hon träffar så ofta hos doktorn, han är ju så dålig på svenska men det går så bra att prata teckenspråk och han är ju så söt”. Och så vidare. Nej mormor är inte rasist, men ibland verkar hon tro det själv.

Jag kunde inte låta bli att föra in samtalet på homosexualitet också, bara för att se… ”Åh men dem gillar jag, de är ju såå kreativa allihopa”.

Min kompis säger att min mormor är cool för hon pratar räntehöjningar och har Likör 43 i kylskåpet. Jag håller med!

Jag tycker att stegtävlingar är ett bra sätt att få folk att röra på sig. De flesta rör på sig lite mer än vanligt när det finns andra som håller koll på en. Egentligen inte nödvändigt på mitt företag där alla är riktiga friskusar. Den här gången räknar jag inte in mig själv…

Jag brukar dock ligga rätt bra till i dessa stegtävlingar, det brukar bli mer träning än vanligt under dessa veckor och jag försöker ju att alltid gå när jag ska någonstans.
Så nu är frågan hur det kommer att gå denna gång. Min kropp fungerar bra mycket sämre än den gjorde för ett år sedan. Inte så att jag haltar eller har något annat problem med gången, men nu blir jag träningsbakis på ett helt annat sätt än jag blev då. Ju hårdare jag tränat eller ju längre jag har gått desto mer ont får jag i kroppen. Detta är ju inte farligt på något vis, men att påstå att man har lust att träna eller promenera när kroppen värker är ju lite av en lögn.

Som med allt annat helt enkelt: Jag kan inte ha samma krav på mig själv längre. Funkar det inte att promenera nån dag så får jag helt enkelt skippa det även om det får mig att rasa i resultatlistan. Inte helt lätt insikt men jag hoppas att jag lyckas tänka på mig själv framför ett resultat.

Nu tänkte jag egentligen skicka iväg detta inlägg men läste igenom och kom på att jag har en annan sak jag vill berätta också:
I förra veckan var jag på middag hos goda vänner som genom en annan blogg blivit kompisar med en viss inspirationskälla till mig… Daniel, som jag berättat om tidigare i bloggen, som har MS och springer maraton, var också på middagen. Jättetrevligt att träffa honom, han är fortfarande en inspirationskälla för mig och borde vara för alla människor. Ska tänka på honom när jag drar iväg mina värkande ben ut på promenad.

“Oj, det låter dramatiskt! Har jag aldrig hört talas om – är det ovanligt?” frågade jag läkaren.

“Nej. Inte om man är neurolog.” blev svaret.

Ordinationen blev att vila och ta det lugnt, så skulle inflammationen och därmed surrningarna efter ett tag gå tillbaka.

 
Och det gjorde de, så sakteliga. Under sommaren 2001 blev det efterhand allt bättre, samtidigt som jag inte var lika trött – kanske även eftersom min kropp vande sig vid bruset och jag inte hela tiden kände så mycket, samtidigt som surrningarna avtog en del.

Så mot slutet av sommaren började jag så smått se mig omkring efter något vettigt att göra. En del av mina kontakter i nätverket hade koppling till Holland, och där fanns en levande expatriat-kultur med andra icke-holländare… Min hälsa och ork började bli tillräckligt stabil för att jag skulle kunna börja dra lite i trådarna i nätverket och börja på nytt.

Favoritträdet för tillfället: hägg. En explosion i skönhet och väldoft.

En dag satt jag och chattade via ICQ – det var vad som fanns 2001 – med Mats som tipsade mig om att låten som spelades just då på Sveriges Radio var riktigt bra. Jag klickade mig dit, men hann inte höra mer än de sista tonerna klinga ut innan det var dags för trenyheter. Huvudnyheten var att ett tvåmotorigt flygplan hade flugit in i en av skyskraporna i World Trade Center.

Vi slog på TV:n, och sedan stod den på… Det var den 11 september 2001 och världen förändrades inför våra ögon.

 
Då avstannade allt. Alla som hade möjlighet avvaktade, väntade, tvekade. Ingen visste vad som skulle hända.

Under hösten beslutade vi oss för att återvända till Sverige igen, men till Malmö och inte till Stockholm. Så i december 2001, efter knappt ett år i Amsterdam, flyttade vi norrut igen.

Känslan av värme och kyla stämmer inte heller. Jag kan uppleva att jag fryser om fötterna fastän dom är varma och tvärtom. Är fötterna kalla upplever jag dom som varma. Felkopplingar i nervbanorna orsakat av… MS.

Ofta rycker foten eller fötterna till ofrivilligt precis när jag håller på att somna eller så får jag kramp. Då vaknar jag såklart igen. Jag trycker ner foten mellan madrasserna för att häva krampen eller för att få foten att hålla sig stilla, men…

…jag har hittat ett effektivt sätt som får mina fötter att lugna ner sig på natten. Jag sover alltid med raggsockor på, sommar som vinter. Det verkar som om det hjälper med lite extra värme.

“Restless legs” är ett tillstånd med dessa symtom. Är det något som kan uppkomma i samband med MS? Det är något jag ska fråga neurologen om vid nästa besök.

Att vara ledsen verkar vara en av de svåraste känslorna att visa utåt. I alla fall är det så för mig. Att vara glad eller arg är enkelt, men att vara ledsen är mer komplicerat. Om jag är ledsen och någon frågar mig hur jag mår så svarar jag gärna att ”det är helt ok”, att säga att jag är ledsen är att släppa någon för nära inpå. Det är märkligt att vara ledsen är mera ”skämmigt” än att vara glad, om jag vill skratta gör jag ju det vart som helst – om jag vill gråta går jag ju helst undan för att ingen ska se, varför är det så egentligen?

Jag har fått för mig att jag är mer känslig sen jag fick MS. Kanske är det för att jag nästan alltid är trött och nästan alltid har ont. Kanske är det för att min hjärna ständigt är ockuperad. Ockuperad av tankar som rör MS. Tankarna som finns där även när jag egentligen tänker på nåt annat. Trots detta skulle jag svara ”Inte så ofta” om du frågade mig hur ofta jag tänker på MS, för det är det jag själv tror… Det kan också vara så att jag alltid har varit såhär känslig, bara det att jag tänker på det mer nu. Ett tredje alternativ är att jag faktiskt inte är så känslig alls, att det bara är nåt jag har fått för mig just nu, att det skulle skrivas helt andra ord om detta var imorgon.

Det är inte lätt livet, man ska vara glad och tillmötesgående men inte bara lalla med utan säga ifrån när det behövs, man ska jobba jobba jobba och göra det man blir tillsagd samtidigt som man ska säga ifrån när det blir för mycket eller om något inte är ens arbetsuppgift, man ska motionera men inte låta det ta tid från ens fritid, man ska äta rätt men absolut inte tacka nej när någon bjuder på efterrätt, man ska vilja ha barn men inte vara ledsen om man inte får några… Bla bla bla, finns det någon som lyckas med den balansgången? Skicka mig ett mejl i så fall!

Det märks va? Att just idag känner jag mig lite snurrig i huvudet… helgen var toppen, arbetsdagen har varit jättebra, solen skiner och jag ska snart iväg och ta ett glas vin, förmodligen är allt för bra och jag var bara tvungen att deppa lite för att jämna ut det hela :)

Under mars månad gick jag hårt ut med ansökningarna, men allt eftersom tiden gick och inga samtal angående intervju rasslade in, dämpades min motivation. Precis tvärtom mot hur jag borde agera. I fredags gjorde jag dock det rätta – jag ringde innan jag skickade in min ansökan, och det gav resultat direkt, i form av dagens intervju. Men som jag babblade. Efter över en timmes intervju var jag så trött på att höra min egen röst. Det var som att intervjufrågorna förvånade mig – en så strukturerad och enligt-konstens-alla-regler-intervju har jag aldrig varit på. Jag såg ett informellt samtal framför mig, inte en situation där jag skulle framhäva varför jag är passande för tjänsten. Där någonstans gick jag vilse. Åh, det låter så styltigt att berätta vad mina starka sidor är och varför de skall anställa mig. Svårt är även att komma med löneanspråk. Å ena sidan har jag inte erfarenhet av det jag eventuellt skall arbeta med, å andra sidan, om jag inte hamnar i ett bra löneläge direkt vet jag att det är svårt att höja längre fram. Och jag har utbildat mig i många år. Sju för att vara exakt.

Mitt bloggande står med som en merit i mitt CV. Det står med eftersom det säger något om mina intressen, och eftersom jag är stolt över att jag skriver på regelbunden basis, med ett mål, för ett företag. De frågade vad jag skriver om. Jag minns inte om de frågade varför jag skriver i bloggen, men jag berättade – det satt långt inne. Nu ångrar jag mig.  Jag borde inte ha berättat för om jag inte får jobbet kommer jag att undra om det är för att jag har en sjukdom, trots att jag har en känsla av att intervjun inte gick bra.

Synd, för det här är ett jobb jag är väldigt nyfiken på! Det hade varit bättre att gå på intervjuerna med lägre prio först, för att bli lite varm i kläderna. På fredag måste jag svara mitt nuvarande jobb om jag vill jobba i sommar. Efter onsdag nästa vecka får jag besked från dagens intervju. Även om jag är rätt säker på att det gick åt skogen borde jag ha is i magen. Kosmos kommer in i bilden här – att tro på att det som sker är det som är rätt. Kosmos som min bror påminner mig om när jag är vilsen och försöker påverka situationer att gå som jag vill. De gör det om det är rätt. Både vad gäller omöjliga förhållanden och arbetssituation. Det löser sig!  Men jag ska nog ta bort bloggandet ur min cv.

Nu har jag bäddat ner dom i jorden. Med hjälp av vatten och värme från vårsolen så ska dom säkert snart få fart. När jorden börjar spricka ser man att det finns liv där nere. Efter ett tag börjar det sticka upp gröna blad ur sprickorna som snabbt växer till sig. Lite rött börjar skymta. Detta röda kommer att utvecklas till blommor.

Hela sommaren kommer dom att vara utplacerade i trädgården. Dom kommer att blomma mycket ända fram till hösten närmar sig.

Fortsättning följer…