Lägenheten är liten. Det behövs inte mycket för att här ska bli uppställt, saker överallt och nästan klaustrofobiskt stökigt. Men fördelen är att så länge man inte samlar på sig för mycket saker så går det rätt fort att städa.

Jag firade min födelsedag tidigare i veckan, bland annat med att börja klä om matstolarna. I födelsedagspresent fick jag ett jättedyrt tyg av mig själv men som jag tror kan passa bra under rumpan i köket.

Det är lite nervöst att sätta saxen i tyget och börja klippa. Väldigt definitivt. I övrigt är det ganska rättframt och tacksamt att klä om dessa stolar som ju inte är särskilt avancerade.

Det finns ingen möjlighet att genomföra ett projekt som detta i lägenheten, så jag utnyttjar det faktum att vi fortfarande har tillgång till gamla huset med en rymlig källare!

När jag tittade till trädgården runt huset upptäckte jag att ett tiotal vintergäck hade vågat sig upp över jorden. Vilken skillnad mot vädret för ett år sedan! Och så mycket bättre jag mår utan kyla!

Så jag fick minsann blommor på min födelsedag!

Jag kan också konstatera att jag inte har glömt hur man bakar bullar.

Ett vanligt problem med MS är ju annars känslighet för just värme.

Utsikt över Legoland kvällen före besöket...

Nej, det är illa nog med hösnuvan såhär sommartid. Tvärtom, så märker jag av kylan och mår sämre rent fysiskt om vintern: jag blir stelare, tröttare, segare. Men på sommaren är jag smidig (nåja…), pigg och aktiv.

Det är tur att vi är överens på den punkten, MS:en och jag.

Dart Vader tuktade mannarna, till sonens förtjusning.

Så gott som hela vägen i Danmark mellan brofästet och Billund, där Legoland ligger, är motorväg, bortsett från de sista fyra milen. Det är fin väg, men kanske inte så spännande (bortsett från broarna, då!).

Möte med tung trafik i en farlig, skymd kurva - men allt gick bra.

Det tar lite längre tid och det är lite fler typer av fordon inblandade, men det är en mer varierad resa än att bara mala tillbaka längs E20.

Och så kan man i färjekön reflektera över hur skönt det är att färjor numera är ett aktivt val, inte ett nödvändigt ont.

 
Idag börjar förresten sommarlovet! Barnens sista dag på dagis på flera veckor!

Nu, när sjukdomen håller sig stabil, träffar jag min läkare en gång om året och en MS-sköterska en gång dessemellan. Det fanns ju inte så mycket att rapportera, bortsett från ett misstänkt skov i våras som ju gick över på ett par dagar. I övrigt tycker jag att det har blivit bättre, det surrar mindre både i händerna och i benen.

“Precis så sa du för ett år sedan också” svarade läkaren.

En hägg, äntligen!

OK, men nu är det ännu lite bättre. Eller så är jag tillräckligt mycket optimist för att tro att mina symptom avtar.

Lastbilar är alltid spännande

När kvällarna kommer är jag trött, men jag försöker passa mig noga så att jag inte förtar mig. Värmen hjälper till så att jag orkar mer.

Det är skönt att se så konkreta resultat i trädgården; uppfarten har behövts göras vid sedan vi flyttade hit och går allt bra så kan det projektet äntligen strykas från att-göra-listan vid slutet av veckan.

Då, februari

Nu, maj. Med ny kamera.

 
Om ett år – säger jag samma sak till läkaren? Att surrningarna har minskat? Nja, jag siktar på att surret i händerna försvunnit helt.

Tills dess är det dags att ge sig ut i solskenet, kanske skörda några rabarber och laga en smul… – jag menar klumppaj tillsammans med barnen efter dagis. Livet är bra.

Så nu tar jag en paus från bloggen och hoppas att allt snart ska vända, så att både jag och Karro kan bli aktiva skribenter igen här på MS-bloggen. På återseende och lev väl.

/Johan

Detta är givetvis bagateller i jämfört med vad Karro går igenom.
Nu närmast väntar rehab och att försöka komma igång med balansen och vinna tillbaka muskelstyrkan som hon tappat då hon mestadels varit sängliggandes. Jag blir super-glad för de små framstegen som har börjat visa sig. Matlusten och känseln börjar komma tillbaka. Det tar tid men vi har inte bråttom någonstans.

Jag kastas mellan hopp och förtvivlan nästan hela tiden. Försöker att tänka positivt men blir nästan arg på folk som påpekar att jag just måste göra så… Det är inte lätt att tänka positivt när personen som betyder mest för mig mår så dåligt och jag är så maktlös. Trösten finner jag i att vi varit i precis den här sitsen förut och att jag nu vet att det kommer bättre tider. Bara att vänta ut skovet och försöka bita ihop. Det är nu mina syskon och vänner får rycka in och stödja mig vilket de är grymt bra på.

Igår tog jag och Mia en tur till Malmö för en mässa inhyst i enorma tält på en parkeringsplats.

Vi har förmodligen gått på någon husmässa varje år sedan vi först köpte hus för sex år sedan, och beroende på vilket husägarstadie man är i så växlar ens fokus. Från makroperspektivet – husfabrikanter och mäklare – via något mindre projekt – kök och badrum – till de mer överkursbetonade projekten – trädgård, uterum, inomhusspisar.

Backsippa

Det blev två inköp: tio små backsippor till trädgården; sköra, fridlysta, håriga små plantor uppdragna från frö. En personlig favorit. Och nu när barnen är större och skötbordet inte längre används så får vi plats för den handdukstork vi sneglat på ända sedan den första mässan vi besökte – inköp nummer två!

Sedan var det ju den där snygga inomhusspisen till mässpris som hade gjort sig riktigt bra på väggen vid matplatsen… något att fundera på!

Som sagt, det är skönt att äntligen vara inne på överkursen.

Mina ben surrar förvisso konstant, men extra mycket om jag gått eller stått mycket. Och idag har det blivit mycket av bådadera.

 
Såhär är det: vi bor alldeles intill en muromgärdad kyrka.

Tidigare i veckan hade sonen ont i öronen och stannade hemma från dagis. Det körde omkring en grävmaskin innanför muren i församlingsgårdens park, vilket gjorde det till en lagom utflykt med en krasslig sexåring: frisk luft, alldeles i närheten och med underhållning!

Grävmaskinen höll på att gräva upp gångarna med ölandssten – röd och grå, skrovlig kalksten. Klassisk, svensk marksten av högsta kvalité, lagd av kyrkan när den byggdes 1974.

Ölandssten. Massor av ölandssten.

Den ojämna ytan – klovytan – gör att den passar dåligt för offentliga miljöer. De måste underlätta för personer som har svårt att ta sig fram och har inget val annat än att gräva upp gångarna för att lägga om dem med släta betongplattor. Och stenarna? De skulle till tippen…

Lyckligtvis var de snälla människorna inne på kyrkan vänliga nog att sälja stenen för ett riktigt vänskapspris under förutsättning att vi hämtade den meddetsamma. Ett telefonsamtal till en firma vi använt oss av tidigare och i morse kommer så fyra starka karlar för att bära sten!

 
Vi lägger stenarna på hög tills vidare, som synes. Vi har lite lösa tankar om att lägga dem på uppfarten (stenarna är så tjocka att det inte blir några problem att köra bil på dem).

Årets första vintergäck. Ovanför fjärrvärmeledningen...

Jag gör helt enkelt lagom mycket.

Så mycket så att det surrar skönt i benen efteråt.

Vi bjuder in släkt, vänner, bekanta, dagiskompisar och andra – en och samma person är ofta i fler kategorier samtidigt – för ett par timmars öppet hus med glögg, ostar, varm korv, hemlagade karameller, must, apelsiner, svagdricka och godispåsar. I källaren är det innebandy i ett rum och pynt av pepparkakshjärtan och julkort i ett annat. Intill trappan whiskybuffé för dem som inte kör. Marschallerna lyser utanför, årets julmix på Spotify låter ur högtalarna, hela huset fylls av glöggdoft, hallen översvämmas av kläder.

Vi brukar inte ha så bra planering eller framförhållning med att skicka ut inbjudan, och både sjukdomar och det allmänna schemat så här års talar egentligen emot att gästerna kommer, men det blev en trevlig tillställning med ett tjugotal vuxna och lika många barn. Mycket trevligt. Naturligtvis glömdes kameran bort… men jag väljer att se det som ett tecken på det var roligare att närvara än att dokumentera.

Som alltid när man har större evenemang hinner man inte prata så mycket med alla som man hade velat. Det är annars fördelen med varm korv – det sköter sig själv och behöver inte så mycket passning. Och alla åldrar äter det.

 
När det är kalas kan jag märka av MS:en mer än annars. Jag blir lätt trött i benen av att stå upp, och när jag blir trött uppfattas jag nog som än mer disträ än vanligt. Jag sätter mig dock ner när jag behöver, jag har inte längre några betänkligheter kring om det uppfattas som särskilt väluppfostrat. På bröllop och dop brukar det vara jag och de gamla damerna som sitter först.

Att jag är sjuk gör att vi är nödda och tvungna att begränsa kalaset till ett par timmar på eftermiddagen -vilket egentligen passar bra: barnen orkar vara glada och de som är friska och krya kan gå vidare ut efteråt. Vore det inte för MS:en hade vi kanske gjort något än mer ambitiöst med mat och nattsudd, men större fester innebär ju så oerhört mycket mer jobb. Detta format är enkelt, trevligt och inte mer än att jag/vi orkar.

 
En av de senkomna gästerna sa att “det såg så mysigt ut från gatan med ljus och mycket folk. Dit blev jag sugen på att gå – och som tur var så var jag redan på väg!”

Det var väl ett trevligt betyg, så säg?

Jag berättade tidigare att vi ska ta ytterligare ett stort steg mot målet att bli “färdiga” med huset. Det har gått bra, än så länge, förutom att vi inte längre kan se dansk TV. (När det blåser mindre ska jag ge mig upp på taket för att inspektera tv-antennen.)

Gamla takpannor kastas i container

 
En mulen dag kom ett arbetslag, klockan sju på morgonen, och började plocka ner de gamla takpannorna.

Om någon undrade: det finns ljud som det är skönare att vakna upp till än betongpannor som kastas från ett tak ner i en tom container.

Varför är hantverkare så morgonpigga? I detta fall skulle det få sin förklaring.

De gamla takpannorna fyllde två containrar.

På taket fortsatte arbetet – där fanns åtta killar samtidigt.

Takläggarna arbetar under kundernas överinseende.

Ett par dåliga råspont (brädorna som är “själva taket”) byttes mot nya och den nya underlagsduken rullades ut (i stället för papp). På en och samma dag.

När barnen kom hem från dagis var de naturligtvis tvungna att hålla koll på vad som hände. De tog helt enkelt och flyttade ner sina solstolar från terrassen till gräsmattan och bänkade sig, dottern med en docka och sonen med en dinosauriebok. Om det skulle hända för lite på taket.

Det blev en lång förstadag: många personer som började tidigt och höll på till sent. Som arbetsledaren sa: “Vi ville få taket vattentätt. Vi håller inte på med presenningar och sånt.”

Morgonen efter kom faktiskt regnet, men det gjorde absolut ingenting. Jag vaknar hellre till fallande vattendroppar än till fallande takpannor.

Ströläkt och bärläkt

Ströläkt är de som ligger “lodrätt”, de understa som lyfter upp takpannorna från underlagsduken så att luft cirkulerar och eventuellt vatten från regn eller snö kan rinna undan.

Bärläkten ligger horisontellt ovanpå ströläkten. På dem vilar tegelpannorna.

Det mest tacksamma arbetet - nya takpannor

Ytterligare några dagar efteråt var det dags för det mest spännande momentet – att få se de nya tegelpannorna på plats! Initialt funderade vi på att ha mörka tegelpannor men valde till slut röda enkupiga, precis som det förmodligen legat på huset ursprungligen. Det var ett bra val, om jag får säga det själv! :-)

Vid detta lag är arbetskraften mer begränsad. Tre killar i stället för åtta. Men taket är tätt, så nu är det ingen brådska längre.

Nästan, nästan helt klart!

Bara finliret kvar: plåtarbeten vid skorstenar och längs vindskvor, trampsteg för sotaren.

Så de har väl snart klampat färdigt, jätteekorrarna där uppe.