Jag har inte haft många hål i mina tänder, dom verkar vara starka och hållbara. Rotfyllning och att dra ut visdomständer har jag bara hört talas om. Några visdomständer har jag för den delen inte fått… ännu, och det finns heller inga i sikte. När jag var i 20 årsåldern så kännde jag att det höll på att komma fram nya tänder längst in och jag frågade tandläkaren om det var visdomständer som höll på att växa ut. Tandläkaren log och sa: “Nä, det är dom man brukar kalla 12-års tänderna.”

Däremot sitter mina tänder lite huller om buller och alldeles för tätt. “Det ser ut som om den som skapat dig tagit en näve tänder och kastat in i munnen på dig.” ; kunde min far säga. Jag skulle dragit ut fyra permanenta tänder och fått tandställning när jag var 14 år, men nähä då det vill inte jag. Jag hade fått dra ut en del av mina mjölktänder tidigare, för att dom inte ville trilla ut av sig själv, och dom satt ordentligt fast. Hur skulle inte då dom permanenta tänderna sitta? Och att ha värsta järnvägsrälsen i munnen flera år… nä, nä aldrig i livet!

Visst har jag ångrat mig många gånger, att jag inte satte in en tandställning när jag hade chansen. Jag skulle kunna ha ett riktigt “filmstjärneleende” idag om jag inte hade varit så tjurig när jag var 14 ;)

Det var en tuff dag på rehab. Mjukstart med yoga och sen 45 minuter funktionell styrka (jag kommer att ha såå ont imagen imorgon : )). Efter fika satt jag med min arbetsterapeut och fick göra ett kognitionstest. Jag skulle bl.a. titta på bilder och säga vad jag såg (har inte använt orden passare och gradskiva sen mellanstadiet och kunde för mitt liv inte komma på vad de hette), lyssna på en berättelse och sedan återge den ordagrant (kan jag säga att jag absolut inte lyckades med), rabbla alfabetet tillsammans med bokstavens nummer i ordningen: a1, b2, c3 osv (detta var jag tydligen väldigt snabb på) och det klassiska testet där färgernas namn står skrivna med en annan färg och man ska säga färgen ordet är skrivet med, inte läsa ordet som faktiskt står där. Jag tror alltid jag känner mig lite dum när jag göra tester av den här typen, jag vill ha ALLA RÄTT och det får jag aldrig. Samtidigt känns det som att resultatet idag förmodligen inte blev annorlunda från hur det hade blivit om jag gjort det för tre-fyra år sedan. Ska bli spännande att få något slags utlåtande om detta om någon vecka.

Innan det var dags att gå hem träffade jag min kurator. Jag har väntat på det hela veckan. Har känt mig ledsen och i behov av att gråta, att gå i rehab samtidigt som jag har en fot kvar i det vanliga livet med minst 20 timmars jobb varje vecka är inte det lättaste. Jag skrev i mitt förra inlägg att rehab inte kändes så omtumlande som jag trott och det står jag fast vi även denna vecka, men det har fått mig att tänka väldigt mycket – konstigt nog på väldigt mycket andra saker än just MS. Det tog inte många minuter inne hos kuratorn innan han fick mig att lätta på trycket och börja både prata och gråta. Jobbigt såklart, då vi pratar om väldigt mycket saker som hänt för länge sedan, men samtidigt så skönt. Jag ser verkligen fram emot de återstående samtalen med honom. Idag pratade vi mycket om att det som har hänt har hänt, framtiden kan jag fortfarande forma. Jag tror att vi kommer att få prata lite mer om det längre fram, men jag måste säga att det gav mig något slags hopp om framtiden.

Efter sushilunch med två kompisar var jag väldigt trött men eftersom vädret var så fint beslutade jag ändå att promenera den knappa timmen hem. Jag behövde inte ångra mitt beslut. Stockholm står äntligen i vinterskrud, det är vitt, kallt och vackert och jag älskar det! Och jag är så fantastiskt glad att jag har möjligheten att gå en så lång promenad utan några problem. Jag önskar att alla kunde få uppleva lyckan att kunna gå – de som fysiskt inte kan och de som ännu inte upplevt nåt i livet som gör att de uppskattar en sak som man tidigare alltid tagit för given.

Nu ringde hon till mig. Vi hade inte träffats på flera år. Vad ville hon? Kan det ha något med arbetet som vi gjorde tillsammans att göra? Ska hon använda det till något? Detta hann jag tänka innan hon frågade:

-Stämmer det att du har MS?

-Ja, joo…, svarade jag.

-Jag har också fått MS…

Jag satte mig ner. Det blev ett långt samtal…

Efter att uppsatsen lämnades in för snart två veckor sedan (det var bråda sista dagar där jag en dag var vaken 22 timmar i sträck, sov två timmar, och sedan gick upp och skrev det sista) har jag spacklat och målat, och ägnat mig åt det hemmafix jag skjutit upp hela terminen, men som ändå hängt över mig. Det börjar arta sig! Jag känner mig lugnare! Jag behövde ta mig igenom den här skiten som jag varit så rädd för, och nu när jag klarat det faller saker på plats.

Jag har inte skött mig särskilt bra under uppsatsterminen, och det finns mycket saker som jag skulle vilja ändra på om jag hade möjlighet att gå tillbaka. Jag har insett sådant om mig själv som jag helst inte vill veta. Jag tror att jag har det i alla fall. Det låter dramatiskt att säga att jag tror att det hänger ihop med sjukskrivningen förra våren, men faktum är att mina förväntningar och förhoppningar (på mig själv) förändrades ganska drastiskt efter det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till mina nya tankar (insikter?) om mig själv. Tankar som inte är snälla. Tankar som ifrågasätter min kapacitet.

Jag lägger mig på britsen. Hon sticker mig i armen för att förbereda för kontrastvätskan. Jag får larmknappen i handen och hörlurar på innan hon sätter ställningen över huvudet på plats. Nu är jag fast… Sakta åker jag in i tunneln.

Saliven rinner till i munnen på mig och jag måste svälja hela tiden. Tänk om saliven rinner ner i luftstrupen och jag måste hosta. Jag kan ju inte resa mig upp. Jag kanske kvävs! Det är ingen hejd på alla tokiga tankar som surrar i mitt huvud. Jag försöker verkligen att fokusera på annat. Lyssna på musiken jag hör i lurarna, tänka på vad jag ska äta till middag… men saliven bildas hela tiden i min mun och jag måste svälja.

Musiken tystnar.

– Nu startar jag en bildsekvens på fyra minuter, hör jag i lurarna. Det börjar knäppa, dunka, banka runt mig och hela tunneln börjar skaka. Ligga stilla, inte svälja, inte fåna mig… Några bildsekvenser till innan sköterskan kommer in för att ge mig kontrast.

Hon kör ut mig en liten bit för att komma åt min arm. Hon sprutar sakta in kontrastvätskan och stannar en liten stund. – Är det snart klart? frågar jag fast jag vet precis för jag har ju gjort det ett antal gånger. – Jadå, det är bara några bildsekvenser kvar nu. Det här går jättebra, du är så duktig. ( Tack ska du ha, får jag en gnuggistatuering när vi är klara? ; )

In i maskineriet igen för de sista tagningarna. Försöker lyssna på musiken men ljudet från kameran överröstar.

Äntligen klart!

Sköterskan kommer in, kör ut mig ur tunneln och släpper mig lös. Nervositeten rinner av mig och jag kan pusta ut!

Jag fungerar så att jag tänker bäst när jag pratar, när jag presenterar och formulerar. Genom att berätta om en idé, genom att sätta ord på mina tankar, så utvecklar jag samtidigt innehållet.

Det är nog inte ovanligt; kanske de flesta fungerar så? Gör du?

För mig är det i varje fall väldigt tydligt: jag tänker i ord.

 
Jag tänkte ta en liten tänkarstund här och nu; hoppas du har lust att hänga med.

 
Denna vecka har jag haft förmånen att kunna prata med intelligenta personer om mig själv, om vad jag gör och hur jag arbetar. Mycket lyxigt. Som ett spa för intellektet.

En av mina styrkor är att jag har lätt för att komma med idéer, att se nya möjligheter och alternativ. Det är jag glad för, så klart, men baksidan är att jag inte är så envis som jag ibland behöver vara. Det är den viktigaste insikt jag fått denna vecka.

Ett exempel: ponera att jag har någonting nytt som jag vill sälja in hos kunder, en produkt eller en tjänst. Försäljning kräver arbete och tid, man får många nej innan man får ett ja. Men jag lägger sällan ner tillräckligt med arbete på att förmedla mina idéer till andra.

Istället för att tålmodigt – ja, envist! – arbeta på så blir jag bekväm och konstaterar snabbt att en idé inte lyfter. Det är ju så tråkigt och oinspirerande att få nej! Lite för enkelt släpper jag idén och går vidare till nästa spännande och roliga projekt på listan, nytt och fullt av potential!

Istället för att tröttna och börja snegla åt alternativen efter bara fem “nej tack” så borde jag ge det femtio eller hundra försök!

Eller lite fler än hittills, i varje fall.

 
Jag ger helt enkelt upp för lätt. Utan omedelbar respons från omgivningen tappar jag intresset och hittar något annat som är mer engagerande. Och det är spännande, i början. Men utan omedelbar respons från omgivningen…

 
En annan insikt är att jag är slarvig med att planera eftersom jag litar på min förmåga att improvisera, att anpassa mig efter den verklighet som dyker upp. En detaljerad planering känns därför som en teoretisk övning utan värde. Jag räknar kallt med att kunna anpassa mig efter situationen.

Det är ju bra att kunna improvisera, såklart. Till viss mån.

Men om det är fler personer än jag som är involverade i ett projekt så duger det inte alls! Andra personer förväntar sig en plan, en budget, ett sätt att se realismen i ett projekt. Jag måste visa att jag har tänkt på riskerna, att möjligheterna som lockar verkligen har potential.

Entusiasm och inspiration må vara det som avgör om något blir en succé, men det är förnuft och siffror som avgör om det blir någonting alls.

 
Det har varit en lärorik vecka.

Jag har förmånen att få träffa personer som lyssnar och ställer frågor, som utmanar, lotsar mig vidare och förmår mig att formulera mina tankar.

Och där ligger hemligheten. För med mig är det så att en tanke föds när den formuleras.

Det är första steget.

Jag har fått veta av min läkare att den neuroseptiska smärta jag bär omkring på inte är det allra vanligaste symptomet på MS, men jag lär ju inte vara ensam om den då hon vet precis när jag pratar om när jag berättar om smärtan. Vet inte om jag har skrivit så mycket om detta tidigare, men jag har en konstant smärta i kroppen. Den känns ungefär som när man har influensa av ett värre slag. En molande värk som jag oftast kan ignorera hyfsat men som ibland blir värre.

Ja ja, such is life.

Annars måste jag få påpeka att jag tror att jag i mitt förra liv (om jag haft nåt sånt förstås, men en sån fundering kräver nog ett eget inlägg) levde i UK eller på Irland. Jag bara går omkring och myser när jag besöker något av dessa länder. När jag bodde på Irland för över tio år sedan kände jag mig så hemma redan från dag ett. Jag älskade husen med dörrar i alla regnbågens färger, jag älskade dialekten och att människor är så vänliga och öppna. Jag slukar filmer om IRA och arbetarklassens Nordirland såsom My left foot och In the name of the father (vilket är världshistoriens absolut bästa film enligt mig). Här i England fascineras jag av människor artighet och alla dessa gräsliga heltäckningsmattor.

Imorgon arbetar jag sista dagen innan jag börjar min rehab. Eftersom jag bara kommer att vara sjukskriven på halvtid har jag ingen separationsångest, mer ångest för hur jag ska lyckas hinna med allt jag behöver göra på en halvtid. Känner jag mig själv kommer det nog bli lite mer jobb än så men jag ska försöka säga stopp när det behövs. Jag återkommer om hur det går med detta i ett framtida inlägg. :)

Jag är 35 år och har både mormor och farmor i livet, farfar dog för bara några år sedan och morfar gick bort när jag var 15. Mormor är i detta nu på Kanarieöarna med en kompis i en månad. Mormor är snart 89 år…

Jag är bortskämd när det kommer till detta. Mina mor- och farföräldrar har alltid varit väldigt aktiva så jag har dålig respekt för deras ålder, jag tror inte jag förstår hur stort det är att vara 99 år. Farmor har visserligen väldigt dålig hörsel och sitter i rullstol men minnet är skarpt och hon ser bra. Till mig sa hon: ”Lisa, du har gått ner i vikt – grattis!”. Jag har egentligen inte gått ner i vikt sen sist vi sågs, men det är inte det viktiga, det är att hon är 99 år och ser.

Det känns lite jobbigt att hon inte kan vara med i våra konversationer. Ofta känns det som att alla andra sitter och pratar och hon får sitta och finula för sig själv. Vi pratar så klart med henne också men det får bli ett samtal mellan fyra ögon för det blir för krångligt om fler blandar sig i. Jag funderar på vad hon tänker när hon sitter och äter sin smörgåstårta och det sorlar runt omkring henne… Hör hon ens att det sorlar? Är hon glad över att fortfarande leva eller känner hon sig färdig med livet? Framför allt ställer jag mig frågan: Varför frågar jag henne inte om detta? Jag har ju priviliegiet att kunna prata med två närstående människor som levt två helt olika typer av väldigt långa liv och vars vägar bara möttes för att deras barn blev kära i varandra. Jag har så mycket hela tiden, det är jobb och jobb och kompisar och fritidsaktiviteter och fundera på MS och så är det ännu mera jobb… och i allt detta glömmer jag lätt bort att jag borde avvara några timmar för att umgås med farmor och mormor ibland. Snart är de förmodligen borta och då kommer jag att ångra mig.

Jag blev nästan arg på farfar när han dog. Han dog för tidigt. Han var ju ”bara” 95… Jag tror att om farmor hade dött först hade farfar dött strax efter. Av sorg. Och av ledan att vara ensam. Farmor är alldeles för envis och kommer inte att dö i första taget, jag räknar kallt med 100-årskalas i början av nästa år!

Jag har skrivit dagbok mer eller mindre regelbundet sedan jag var barn. Det är inte kul att läsa tonåringens orerande om killar och sviken vänskap, eller den unga vuxna Karins ledsna vilsenhet när hon var deprimerad och hade avslutat förhållandet med sin första kärlek. Men det förenklar att se mönster. Lilla Karin och stora Karin är inte särskilt olika varandra. Det framgår med all tydlighet.

Ordens och skrivandets läkande kraft, en terapeutisk process i att ge ord till, och därmed befria mina tankar. Jag vet att om jag vill göra något för att må bra så kan jag skriva oftare, för mig själv.

Firade nyårsafton med vänner i Köpenhamn. Mycket trevligt. Känner mig nästan fortfarande mätt efter en underbart god middag. Definitivt fortfarande trött efter lite för många timmar på dansgolvet, kroppen sa stopp till slut.

Jag hade, precis som Karin, tänkt summera 2011. Vilket märkligt år det har varit. Livet har faktiskt prövat mig rätt ordentligt under året. Lärdommen av det har väl varit att jag nog är en hyfsat stark människa som faktiskt står pall för en hel del skit.

Lågvattenmärken 2011:
Läskigt skov i januari
Fyra lumbalpunktioner
MS-diagnos
Vattenläcka i badrummet
Fyra månader i kappsäck
Diverse misslyckade dejter
Höga tandläkarräkningar och tre veckor som Farbror Frej
Alldeles för mycket sjukdom, halsfluss, hosta och borttappad röst

Höjdpunkter 2011:
Fantastiska vintermånader
Farmor 98 år, jag kommer nog att leva länge
Upptäckte Dans afro och Indoor walking
Skivinspelning med kören
Ganska många utgångar
Födelsedagsöverraskning – absolut bästa dagen med Löjliga familjen
Kurs på Företagsuniversitet ”Diplomerad HR-assistent”
En vecka på Mallis med sju härliga vänner
En vecka på Thassos med Å
Började blogga
Körens mest fantastiska konsert någonsin
90 minuter med Kronprinsessan
Nöje och nytta i Berlin
Andra neurolgiska undersökningen i december med ett resultat som var såå mycket bättre än det i januari
Nyår i Köpenhamn

Även om 2011 på många sätt var det allra värsta året hittills i mitt liv så bjöd det också på många härliga stunder. Jag fick under fyra månader verkligen bevis på att jag har många fina människor i mitt liv, jag har sovit på mängder av madrasser och soffor hemma hos vänner och kollegor som gjorde livet lätt för mig när allt var som tyngst.

Jag har inte vunnit nån Oscar men jag vill ändå tacka några speciella människor som var de som gjorde mitt 2011 till ett bra år trots allt (jag skulle gärna nämna så många fler men det här inlägget är redan alldeles för långt :)). Jag hoppas att jag kan finnas där för er när det är ni som behöver mig.
Marga – utan dig hade jag förmodligen gett upp (och ja, jag släpper en liten tår nu…)
Åsa – för att du piggat upp mig och fått ut mig och varit min vän
Anna – för att du är en fantastisk kollega och vän som satt vid min sida när läkaren gav mig min diagnos
Stina, Mattias, Cissi, Bosse, Ullis, Karin och Fredrik för sovplatser under våren
Kära kära kören – ingen nämnd och ingen glömd – ni är den mest fantastiska grupp av människor jag någonsin fått vara del av
Löjliga familjen för den mest fantastiska dagen
Agneta – för att du förmodligen är världens mysigaste sjuksköterska

Jag känner mig stark och glad och hoppas på ett 2012 då jag
Slipper skov
Kommer igång med träningen igen
Utvecklas på jobbet
Känner mig nöjd med min rehab-period
Hittar en man för stadigt förhållande

Gott Nytt 2012 önskar jag alla er som läser!!