I mitt liv hittills har jag hellre rest långt borta och länge än att ta kortare turer på närmare håll. Förvisso har några av mina finaste resor varit kortare sådana med dåvarande pojkvän, men attraktionen till långt bort-länge är  fortfarande starkare än den kortsiktiga lösningen med weekends och charterveckor i Europa. (Det kommer jag att få anpassa mig efter längre fram tänker jag).

Inför sommarens examen tänkte jag att jag måste göra det ansvarsfulla och hoppa på ett vik på en gång och kasta mig in på arbetsmarknaden som socionom. Med boendelån och ett enormt studielån måste jag verkligen det (och vill också, så klart). Men vem försöker jag lura? Jag KAN vara både socionom och backpacker – en sista tur (antar jag, på länge) får jag åka på. En månad i Sydamerika som en välförtjänt klapp på axeln och boost för allt som är jag och vad jag gillar och kan gör definitivt mer för mig än en vecka på Kap Verde. Tänkt långsiktigt! Det är så mycket lättare att tänka framåt när det gäller konkreta, roliga saker, än jobbiga plågsamma känslor (som det finns gott om). När det gäller känslor vill jag agera på dem nu, igår, men resor, de är som en växt som mår bra av att kultiveras med kärlek och drömmar.

Nu ska jag arbeta, plugga och kultivera några månader till innan jag får skörda. Det är en lättnad att inse att jag inte behöver kämpa emot reslusten. Den finns där oavsett vad jag gör för att förneka eller frisera den! En sista resa innan ett, förmodligen, mindre fritt kapitel av livet tar vid. Mot fjärran länder. Hasta luego!

Jag har fått veta av min läkare att den neuroseptiska smärta jag bär omkring på inte är det allra vanligaste symptomet på MS, men jag lär ju inte vara ensam om den då hon vet precis när jag pratar om när jag berättar om smärtan. Vet inte om jag har skrivit så mycket om detta tidigare, men jag har en konstant smärta i kroppen. Den känns ungefär som när man har influensa av ett värre slag. En molande värk som jag oftast kan ignorera hyfsat men som ibland blir värre.

Ja ja, such is life.

Annars måste jag få påpeka att jag tror att jag i mitt förra liv (om jag haft nåt sånt förstås, men en sån fundering kräver nog ett eget inlägg) levde i UK eller på Irland. Jag bara går omkring och myser när jag besöker något av dessa länder. När jag bodde på Irland för över tio år sedan kände jag mig så hemma redan från dag ett. Jag älskade husen med dörrar i alla regnbågens färger, jag älskade dialekten och att människor är så vänliga och öppna. Jag slukar filmer om IRA och arbetarklassens Nordirland såsom My left foot och In the name of the father (vilket är världshistoriens absolut bästa film enligt mig). Här i England fascineras jag av människor artighet och alla dessa gräsliga heltäckningsmattor.

Imorgon arbetar jag sista dagen innan jag börjar min rehab. Eftersom jag bara kommer att vara sjukskriven på halvtid har jag ingen separationsångest, mer ångest för hur jag ska lyckas hinna med allt jag behöver göra på en halvtid. Känner jag mig själv kommer det nog bli lite mer jobb än så men jag ska försöka säga stopp när det behövs. Jag återkommer om hur det går med detta i ett framtida inlägg. :)

Hur det känns? Ja… lite konstigt – vilket ju inte är så underligt. Jag har fullt upp hela dagarna, men ändå känner jag inte att jag åstadkommer någonting över huvud taget. Det är jobbigt, skilsmässa i kombination med husförsäljning tar på krafterna.

Allt pendlar lite fram och tillbaka. Ibland känns det helt ok, rent av lite spännande och jag ser framtiden an med tillförsikt. Ibland känns det som att jag måste anstränga mig för att inte bara lägga mig ner och bryta ihop.

Men jag ska nog klara det här också.

 
Jag måste berätta! Förra veckan var det avtackning av gamla och invigning av nya styrelseledamöter i Mias företag: jag lämnar och H.H. tar plats. Samtidigt firades ett framgångsrikt första år med att Mia bjöd mig, H.H. och D.H. på lunch. Vi var på restaurang, och inte vilket hak som helst utan tvåstjärniga Noma – som 2010 och 2011 utsetts till världens bästa restaurang!

En knapp timmes bilväg hemifrån, i Köpenhamns hamn, ligger Nordatlantens Brygge. Det är kanske inte lika många fartyg som seglar därifrån längre som förr, men kajerna, de vackra husen, utsikten mot (det julpyntade!) Nyhavn tvärs över vattnet samt skyltarna för Islands ambassad, Färöarnas representation och Grönlands turistbyrå gör det till en helt speciell miljö. Där ligger Noma.

I november är det blåsigt och ruggigt ute, och värmen och ljuset inomhus är välkommet även mitt på dagen. Möblerna är snygga: danska, diskreta karmstolar i teak och skinn runt generösa runda bord. Inredningen i övrigt är smart, medveten och tillbakadragen. Nakna takbjälkar, brunt trägolv, många tända ljus, stora glasytor in mot serveringsköket. Modernt mysigt men ändå luftigt. Nordiskt. Det är tydligt att tanken är att när man väl har satt sig ska man fokusera på maten och sällskapet.

Matupplevelsen liknade ingenting jag varit med om tidigare. Det började med ett fyrverkeri av förrätter: elva smårätter som fantasifullt serverades i ett raskt tempo av en ström av internationella kockar.

Sedan en liten paus och vi fick beställa mat och dryck: “Önskas nio eller tolv rätter?” Det blev tolv rätter och fyra viner. Plus tre efterrätter till kaffet. Någon meny såg vi aldrig till…

Jag kan varmt rekommendera att gå dit på lunchen; det är samma mat som på kvällen men alla är piggare. Det är ett femtiotal kockar plus serveringspersonalen som servar dryga 20 matgäster. Vi hade ordnat med barnvakt (för tidens skull) och transport (för vinmenyns skull). Det var klokt. Det blev en fantastisk lunchsittning som tog fyra timmar.

 

Den största händelsen igår var annars att vänster framtand lossnade! Ja, det var tack och lov inte min.

När det var dags att välja språk till sjuan visste jag inte om jag ville läsa franska eller tyska. För de flesta tjejerna i klassen var det självklart att välja franska och för de flesta killarna var det självklart att välja tyska. Undrar varför det var så? Var det för att tyska ansågs vara ett lättare språk att lära sig? Och om det berodde på detta betyder det då att killarna var latare än tjejerna? Hade det alls med detta att göra och var det likadant i alla skolor eller var det just i min klass det såg ut såhär? Jag hade i vilket fall svårt att välja och pappa fick skriva franska på en lapp och tyska på en annan och sedan hålla dem i händerna bakom ryggen och så valde jag en hand. Det blev tyska. Jag tror att jag ville att det skulle bli tyska för jag kände mig nöjd.

Jag blev aldrig bra i tyska. Jag tyckte att grammatiken var jättesvår och det tycker jag fortfarande. Jag tror att jag har ett ganska hyfsat uttal, men det kommer man inte långt på när man inte kan orden. Ändå tyckte jag att tysklektionerna i högstadiet var ganska trevliga tillställningar. Detta berodde på vår lärare Ingeborg. Ingeborg kunde tyska ”på riktigt” och hade en massa vänner och bekanta i både Väst- och Östtyskland. Eftersom jag började sjuan hösten 1989 var det naturligt för henne att följa händelserna i Tyskland tillsammans med oss. Det var spännande. Jag sög åt mig ganska mycket av det som hände vid Berlinmurens fall både genom tysklektionerna med Ingeborg och genom media.

Det var första gången jag var i Berlin. Tre dagar först med en kompis. Vi promenerade genom hela staden med kartan i högsta hugg. Jag undrar hur många gånger vi gick vilse… Men även om vi många gånger tog rejäla omvägar så har vi nu varit vid Brandenburger Tor och Alexanderplatz, vi har promenerat i Kreuzberg, på Unter den Linden och Friedrichstrasse, vi har besökt Judiska museet, tittat på rester av muren, läst på alla plakaten vid Checkpoint Charlie och stått med ena foten i väst och den andra i öst.

Innan vi åkte till Berlin lyssnade jag på P3 Dokumentär om Berlinmurens fall så jag kände mig lite uppdaterad och blev faktiskt lite känslosam när vi stod vid Brandenburger Tor. Tyska språket har jag dock inte uppdaterat alls, jag borde verkligen plugga lite så att jag åter lär mig alla dessa ord och kan använda dem. Som det är nu kan jag mest rabbla aus, ausser, bei, gegen, über, mit, nach, zeit, von, zu och andra icke så användbara ramsor.

Min kompis åkte hem och jag blev kvar. Istället för min kompis fick jag nu en bunt kollegor som sällskap, möte i två dagar stod på agendan. Jag bodde i ett fint hotellrum med badkar. Jag älskar att bada badkar och njöt nåt enormt av det. Nu när jag är hemma njuter av att jag förstår vad de säger på TV :)

Amsterdam, särskilt de centrala delarna, har många förutsättningar för att skapa just pittoreska vyer i mängder. Överallt där man går är det vykortsmiljöer: smala, ofta böjda gator med relativt höga, smala och vackra hus i kombination med vatten och broar. Fint.

Jag kan rekommendera att åka på hösten; det är lite varmare än hemma men ändå har de flesta löv fallit så att man ser mer av husen. Det är inte vinter, mörkt och kallt utan människor tycker om att vara utomhus. Samtidigt är det lite färre turister, vilket kan vara en fördel.

Vi ska precis ge oss ut på promenad, så jag får återkomma med lite fler intryck.

Ni som läser här regelbundet vet att jag skrivit om Colombia ett bra tag. Jag skulle åka dit på stipendium för att samla material till min c-uppsats. Och jag skulle därmed göra revansch på skoven som hindrade mig att åka i mars. Well, det blir inte Colombia, det blir inte revansch. I alla fall inte på det sätt jag hade tänkt mig.

För att göra en lång historia kort uppskattade inte Internationella Programkontoret (som administrerar stipendiet) att jag p.g.a. medicinska skäl inte kan vara borta så länge som de kräver. I min naivitet tänkte jag att de skulle bli lika förtjusta som jag är att jag kunde åka iväg överhuvudtaget. Det var de inte. De ville ha in läkarintyg för att kunna diskutera saken, och inte ens då skulle det vara säkert vad utkomsten av diskussionen skulle bli. Arbetet med uppsatsen pågår ständigt, och det går inte att skjuta upp och vänta på besked från olika instanser hur länge som helst. Min lärare, fina Mats, tyckte att det viktigaste var att jag skrev uppsatsen. Skulle jag göra det om det blev uppskjutet ännu en gång?

Det avgjorde saken. Jag märker själv att jag inte har så mycket energi, och att förmågan till strukturerat skolarbete avtagit. Den enklare utvägen framstod som det vänligaste mot mig själv. Sagt och gjort. Hejdå Colombia, hejdå stipendium, hej uppsatsuppdrag om hästar och autism i Sverige.

Vad gäller stipendiet så förstår jag att det finns riktlinjer att följa… men jag orkar inte bevisa och kämpa för “min sak” i alla lägen. Kommer det att vara så att jag måste “bevisa” mig såhär i framtiden?  Det är ju inte mitt fel att mina förutsättningar inte är desamma som “normala” odiagnosticerade människor.

Mina föräldrar tyckte att det var skönt att jag valde bort det hela. När jag sade till min mamma att jag borde vara nöjd med att jag är tillbaka i skolan och är frisk igen, att jag inte behöver göra så extravaganta saker, sade hon att hon hade tänkt det hela tiden. Jag har så fina föräldrar som stöttar mig i det jag vill företa mig, även om förutsättningarna inte alltid är de bästa. Och jag behövde stöd även i att ta beslutet att stanna hemma. Har jag kastat bort en stor chans? Vem är jag som väljer den lättare vägen ut?

Även om det är tråkigt att inte ha ett så stort mål att sträva efter så känns det rätt skönt att inte behöva fixa med visum (och det var fix, sannerligen) och att inte vara rädd för att spanskan inte räcker till i intervjusituationen. Mina tanke är att jag under hösten ska jobba på att komma tillbaka till de aktiviteter jag hade innan sjukskrivningen. Det känns som ett mer hälsosamt mål i längden.

Min chef och jag har kommit överens om att jag ska jobba hemifrån på onsdagar. Det är ett jättebra sätt att kapa av veckan och orka mer. Även om det är klart roligare att gå till jobbet så hjälper det verkligen att få sova en extra timme eller två på morgonen och att sen få sköta sina arbetsuppgifter sittandes i soffan iklädd mysbyxor. Jag är jättetacksam att jag har ett jobb som till viss del kan göras hemifrån och mer tacksam än någonsin just idag.

Jag är en riktig pratkvarn. Jag pratar hela tiden och har åsikter om allt. Alltid. Det är vansinnigt jobbigt för en sån som jag att inte kunna prata. Idag när jag är hemma är problemet egentligen inte att inte kunna prata, för det gör jag inte så ofta med mig själv, men sjunger gör jag konstant och det funkar ju inte nu. Om jag kunde få slippa den läskiga hostan och tröttheten som kommer med den så kanske detta talförbud skulle kunna välkomnas. Det ger mig lite perspektiv på tillvaron… På många ställen i världen skulle jag inte få uttrycka mina åsikter i tid och otid… Kanske ska fundera lite på det när jag orkar.

Jag har bott utomlands i tre omgångar. När jag var 17 åkte jag till Costa Rica som utbytesstudent med en organisation som heter AFS. Där bodde jag hos en familj i San José, i en stadsdel som heter Barrio Lujan. Mami Yetty, papi Fausto, storasyster Marcela och lillasyster Carolina. Andrea är lika gammal som jag men hon var i Australien när jag bodde hos dem. Jag gick sista året i en skola som heter Liceo Rodrigo Facio. Jag kan lätt säga att det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag lärde mig ett nytt språk, en ny kultur och jag skaffade mig vänner för livet. När jag var 21 bodde jag där i sex månader till. Genom AFS fick jag sedan också möjligheten att bo och arbeta i Dublin, Irland. Jag trivdes fantastiskt bra i Dublin men San José är mer ”hemma” förmodligen för att jag var yngre när jag bodde där.

Min bästa kompis, som är från Nya Zeeland men bor i London, och jag träffades under vårt utbytesår i Costa Rica. Vi åkte tillbaka tillsammans över jul och nyår 07/08. Det var sig likt men ändå inte. Min familj var densamma, lite äldre såklart, mina kompisar och min gamla pojkvän var sig lika. Otroligt mycket turister var det överallt och min spanska var mycket sämre. Jag hoppas att jag snart ska kunna åka tillbaka igen, det är nåt speciellt att kliva av på flygplatsen Juan Santamaria och känna lukten av en svunnen tid.

Jag har arbetat med AFS sedan jag kom tillbaka från Costa Rica i januari 1995. Som volontär i lokalföreningen, ordförande i lokalföreningen, som anställd på kansliet och nu sitter jag i styrelsen. Jag ska hoppa av styrelsen efter landsmötet nästa år, jag har varit med länge nu och det behövs nytt blod. Jag kommer dock alltid att titulera mig med ”AFS:are”. Jag är stolt över den ”karriär” jag gjort inom organisationen och är glad över allt jag lärt mig och alla fina människor jag lärt känna. AFS kommer alltid att vara en del av mig och så snart jag får familj vill jag absolut utöka den med en utbytesstudent från något annat spännande land.

Jag har nog en fäbless för det morbida, det äckelskrämmande… jag hoppas att jag inte finner tillfredsställelse i att titta på sådant som upprör mig, men det är lite som med skräckfilm; jag vet att jag kommer att reagera med obehag och troligtvis önska att jag inte hade tittat, men elementet av “hur länge klarar jag av att titta” är utmanande. Om jag fortfarande gick i samtal skulle jag fråga min terapeut om jag är en psykopat, och hon skulle säga “nej, psykopater har ingen självinsikt”. Så ni som läser behöver inte vara oroliga. Jag är ingen psykopat.

Sjukskrivningen ger svallvågor; CSN krånglar och jag ska överklaga ett beslut som fattats av dem på felaktiga grunder. En av mina sjukskrivningar har fallit ur deras system och jag måste mecka med både dem och FK – CSN tycks sakna insikt i vad FK kan och inte kan göra. I mitten står jag och fixar intyg till höger och vänster.

Det är klart att jag ska åka till Colombia. Min neurolog tycker att jag kan vara borta 5 – 6 veckor. Det är nervöst med tanke på den akademiska prestationen, men en utmaning jag inte kan backa för. Jag vill ta revansch på MS som golvade mig och mitt självförtroende, och planer som gick i stöpet. En bekant sade till mig att jag både får ha kakan och äta den. Det tänker jag göra.

Först kände jag mig lite tveksam. En grej är ju biverkningar, men min största fundering var vad det betyder att behöva byta medicin. Hade sjukdomen försämrats så pass? Min första fråga var ändå: ”hur blir med resor med den nya behandlingen, hur blir det med Colombia?” Summan av kardemumman är att det inte är lämpligt att åka nu. Hur jag svarar på behandlingen ska utvärderas, och så är det tätare kontroller nu. Det blir alltså ingen lång utlandsvistelse för mig, ingen sista långresa innan jag pluggat klart.

Det fina i det hela är dock att jag kunde bestämma mig för att bygga bo. MS har på något vis fått en större tyngd i mitt liv nu när jag vet hur dåligt jag kan må av sjukdomen och vill undvika det till varje pris. Jag trodde aldrig att jag skulle prioritera skovfrihet framför resa, att jag skulle behöva tänka så. Det är ändå helt ok att göra det nu. En kortare vistelse känns, under omständigheterna, som ett godtagbart alternativ.

Amsterdam är en trevlig stad, människorna är väldigt internationellt utåtvända (av historiska och geografiska skäl), duktiga på engelska och beresta. (Och det är klart, när man kan passera genom fem länder vid en biltur under en helg så blir utlandet inte så utländskt.) Det är en nation av handelsmän och sjöfarare, medvetna om sin geografiska litenhet och sitt beroende av omvärlden.

Som anonym svensk är det också lätt att känna sig hemma. Klädstilen är ungefär som här, fast lite mer avslappnad och ibland kryddad med riktigt konstiga detaljer. Människorna är ofta långa; jag är omkring 185 cm och ofta var både kvinnor och män längre än jag. Språket är som en blandning av tyska, skandinaviska och engelska (med lite harklingar) och när man väl får kläm på vissa uttalsregler blir det… hanterbart.

Utsikt från balkongen

Vi frågade oss hur det gick att försörja sig på alla mer eller mindre obskyra affärsidéer ända tills vi förstod att det oftast var sidoprojekt: “Just nu så jobbar jag på [ett vanligt jobb], men om [en viss tid] kommer jag att kunna göra [det entreprenöriella projektet] på heltid!” Men för en svensk är det uppfriskande med vad man fokuserar på: man identifierar sig helt naturligt med sitt projekt, sitt mål, sina drömmar – och inte med vardagen.

 
Jag började vid detta lag, i slutet av maj 2001, återhämta mig efter vad jag trodde var encefalit. Mia jobbade, jag hade surrningar och stickningar i hela kroppen upp till halva halsen och var tvungen att ta det ganska lugnt.

Men det finns sämre platser att göra det på.