Jag är 35 år och har både mormor och farmor i livet, farfar dog för bara några år sedan och morfar gick bort när jag var 15. Mormor är i detta nu på Kanarieöarna med en kompis i en månad. Mormor är snart 89 år…

Jag är bortskämd när det kommer till detta. Mina mor- och farföräldrar har alltid varit väldigt aktiva så jag har dålig respekt för deras ålder, jag tror inte jag förstår hur stort det är att vara 99 år. Farmor har visserligen väldigt dålig hörsel och sitter i rullstol men minnet är skarpt och hon ser bra. Till mig sa hon: ”Lisa, du har gått ner i vikt – grattis!”. Jag har egentligen inte gått ner i vikt sen sist vi sågs, men det är inte det viktiga, det är att hon är 99 år och ser.

Det känns lite jobbigt att hon inte kan vara med i våra konversationer. Ofta känns det som att alla andra sitter och pratar och hon får sitta och finula för sig själv. Vi pratar så klart med henne också men det får bli ett samtal mellan fyra ögon för det blir för krångligt om fler blandar sig i. Jag funderar på vad hon tänker när hon sitter och äter sin smörgåstårta och det sorlar runt omkring henne… Hör hon ens att det sorlar? Är hon glad över att fortfarande leva eller känner hon sig färdig med livet? Framför allt ställer jag mig frågan: Varför frågar jag henne inte om detta? Jag har ju priviliegiet att kunna prata med två närstående människor som levt två helt olika typer av väldigt långa liv och vars vägar bara möttes för att deras barn blev kära i varandra. Jag har så mycket hela tiden, det är jobb och jobb och kompisar och fritidsaktiviteter och fundera på MS och så är det ännu mera jobb… och i allt detta glömmer jag lätt bort att jag borde avvara några timmar för att umgås med farmor och mormor ibland. Snart är de förmodligen borta och då kommer jag att ångra mig.

Jag blev nästan arg på farfar när han dog. Han dog för tidigt. Han var ju ”bara” 95… Jag tror att om farmor hade dött först hade farfar dött strax efter. Av sorg. Och av ledan att vara ensam. Farmor är alldeles för envis och kommer inte att dö i första taget, jag räknar kallt med 100-årskalas i början av nästa år!

Från det ena till det andra, och något som är viktigare än eventuella romanser – uppsatsen! Det går stadigt framåt och jag börjar bli redo att lämna in. Det som står mellan mig och inlämning är självkritik och känslan av att det kan bli bara liiite bättre, samt min handledare. Jag har sänkt mina krav… från början tänkte jag att det är en piece of cake, sedan insåg jag att det snarare var ett komplicerat bakverk. Nu är jag nöjd om jag blir godkänd. Men vem försöker jag lura? Jag blir grundligt besviken om jag inte får medelmåttebetyget C. Det tycker jag att jag borde klara. Det har varit en förfärlig resa med uppsatsen. Nu vill jag styra mot andra destinationer. Sådana som inte innefattar examensarbeten och förlorade drömromanser.

Januari: min kontakt i Colombia  bestämde sig slutligen för att vara min kontaktperson i fält under uppsatsskrivandet. En seger – det låg 3 månaders arbete och vånda bakom den kontakten – slutliga planer på att skriva uppsats i Colombia kan äntligen spikas.

Februari: Premiärtur till Belgien för besök hos min doktorerande vän Madge. Ramlar i badkaret och Madge inser det jag misstänkt – efter nästan fem års skovfrihet har jag återigen fått ett. Ett skov, alltså. Jag vet det inte då men en lång resa mot att bli frisk påbörjas.

Mars: Sjukskrivning. Uppsatsskrivande i Colombia läggs på is. Jag orkar promenera fem minuter till en bänk vid vattnet – sedan måste jag gå hem och vila. Jag skäms för att jag inte kan gå ordentligt, och är inte särskilt bra på att ta hand om mig själv. Akutbesök på KS för skovet resulterar i att min neurolog tror att jag är deprimerad.

April: Mitt dåvarande boende säljs och jag nödlösningsflyttar till morfars tomma lägenhet.

Maj:Malin och jag åker på spa på Yasuragi och skrubbar oss som aldrig förr. Skovet tycks vara på väg att avta – i tre dagar kan jag se normalt, men sedan återvänder det med full kraft.

Juni: Jag funderar på om jag någonsin kommer att bli frisk igen. Oroar mig för att jag inte ska kunna jobba och att därmed behöva söka socialbidrag. En snabbkur på KS bryter äntligen skoven, och jag kan arbeta heltid hela sommaren. Stor lättnad! Får hjälp av mina föräldrar att köpa mitt första egna boende – också en lättnad! Går på bikramyoga för första gången på ett år.

Juli och augusti: Jobbar och är nöjd med att kunna vara produktiv igen. Går på gympa och utomhusyoga med en ny vän, och testar chi gong i Kungsträdgården. Vill komma på fötter och använda min kropp igen.

September: Återgår till skolan efter en termins sjukskrivning – är mycket nervös för detta. Inser att jag är bitter för min ensamma tid under sjukskrivningen.

Oktober: Tvingas inse att jag inte kan behålla mitt stipendium. Är förgrymmad över att jag har en sjukdom som gör att jag inte kan leva precis som jag tänkt – eller snarare, att jag måste bevisa det för institutioner. Två vänner faller bort som resultat av… tja, min sjukskrivning egentligen. När jag var sjuk behövde jag vänner som ställde upp – gjorde de inte det när jag verkligen behöver det är de kanske inte vänner? Jag vet fortfarande inte vad jag ska dra för lärdom av det hela.

November: Uppsatsarbetet går trögt och jag misströstar. Börjar internetdejta – till min stora förvåning. Inser att det var lättare att falla ifrån vardagen än att ta upp den igen. Köper klippkort på Bikramyoga.

December: Morfar avlider. Träffar en man och blir mycket förtjust över att jag kan bli förtjust. Känner mig otrygg av att inte veta vad det är - men jag ska bjuda in obehaget, stå ut och finna mig i att inget veta. Det är min emotionella sårbarhet som sätter käppar i hjulen i mitt liv, inte MS. Om jag fick välja skulle jag hellre ha MS än vara emotionellt instabil.

2012 innehåller stora händelser. Inom loppet av en månad ska min bror gifta sig, jag ska äntligen ta examen, klassen åka på examensresa till Berlin och jag fylla 30 år. Förhoppningsvis får jag jobb, återupptar mina fysiska aktiviteter och kanske, kanske har jag en dejt med mig till bröllopet. Men det är kanske för mycket att hoppas på?

Här hemma rullar det på inför helgerna. Jag har köpt 4 julklappar, och de är också de enda jag planerat att införskaffa. Att slippa bege mig ut i köpruschen är för mig det säkraste kortet för att tona ned den värsta julångesten. I kväll var jag på en fin lill-jul med bror och blivande svägerska – en precis lagom dos av jul. I morgon åker vi alla åt olika håll för firande – jag firar med mor och Herr G i Dalarna, de andra två drar längre norrut. Jag ska sitta med uppsatsen – den ska förhoppningsvis, men inte troligtvis, vara klar till den fjärde januari. Allt som kan gå fel med planering och materialinsamlande har gått fel, och jag hyser inte längre några illusioner om att den ska bli bra – den ska bara bli klar.

I går var jag på julfest med gamla klassen. De går ut om några veckor och droppar ut i arbetslivet. Hade tänkt skippa julfesten – det har varit lite turbulens på det privata planet – men så bestämde jag mig för att jag behövde och ville träffa personer som jag mår bra och trivs med. Det är härligt hur vi i klassen har vuxit ihop under årens lopp. Nu när jag inte är ängslig längre över om jag är accepterad, kan jag njuta av de frukter som vänskapens band utvecklat. Kärlek är också fint, men vänner är något alldeles särskilt. Vänskap som växer fram och mognar som ett gammalt vin – det är livets krydda.

God jul önskar Karin

Det går bra; det är intensivt och trångt men roligt. Det är ju inte heller så många timmar varje dag mellan dagis och sovdags, och nu är tiden tillsammans dyrbar på ett helt annat sätt än vad jag upplevde den för bara någon månad sedan.

 
Men jag har inte landat än; det känns som att jag har drabbats av tunnelseende, tunnelseende i tillvaron. (Jag ber om ursäkt för att formuleringen låter som en låttitel. Av Kent, kanske?)

Jag har en massa saker jag känner att jag borde göra. Människor jag borde kontakta. Idéer och tankar jag borde få nedskrivna. Julklappar jag borde köpa. Arbete jag borde få gjort.

Det låter som en massa tvång men – och det är detta som är grejen – det är inga tråkiga saker! Inga jobbiga tvång, inget mentalt ok, inget som ger negativa tankar.

Men likväl märker jag hur tiden passerar och jag bara låter saker bero. Det går så mycket kraft åt att bara ta mig framåt att jag inte riktigt mäktar med att göra det jag bör och vill.

Jag orkar bara fokusera på det jag måste: föda och klä barnen samt undvika stress, undvika skov.

Allt det övriga är perifert; det tar jag när tunnelseendet försvinner ur tillvaron.

Jag har sålt och idkar avlägsnande av ett antal möbler ur mitt hem. Detta för att ge plats åt de ultimata pjäser som jag fantiserar om ska förvandla och färdigställa mitt hem. Jag trodde aldrig att jag skulle tröttna på teak och 50-tal, men temat för mitt hem ska snarare vara modernt, ljust och avskalat. Med en retrotvist – jag kan inte förneka mig själv. Avskalad kommer jag nog heller aldrig att bli.

60-tals fest i helgen: Lurbo Stompers uppträdde och de var helt fantastiska. Jag satt nära scenen och en av dem tog sikte på mig och gjorde mig till föremålet för en serenad. Det var 50 personer på festen och jag var i allas fokus när de sjöng en kärlekssång till min ära. Jag blev så oerhört generad, illröd i ansiktet och med tilltagande handsvett. Men jag satt kvar och tyckte någonstans att det ändå var lite roligt.

Jag har gått på både Halloweenfest hos en gammal klasskompis och utekväll med nya klassen utan att tänka efter två gånger innan. Jag gick hem först av alla, men att jag överhuvudtaget gick är en bedrift. Det är inte att träffa folk som är besvärande, utan att jag känner mig så obekväm och är övertygad om att det står skrivet i ansiktet på mig. Det, och alla elaka saker jag säger till mig själv.

Hur skulle det vara om jag sa lika mycket positiva saker till mig själv som jag säger negativa? Det är en hisnande tanke.

Sedan vi bestämde oss för att skiljas har jag haft tre stora punkter på att göra-listan (eller BoToDo-listan): hitta boende, sälja boende, hitta försörjning.

Den första punkten är nu avbockad! Senare i höst flyttar jag på heltid och barnen på halvtid in i en lägenhet, bara ett par hundra meter bort. Med tanke på att det knappt finns några hyreslägenheter i byn där vi bor är jag jätteglad: tak över huvudet, ganska nybyggt, (bara) två rum, stor balkong. Och hyresrätt är en boendeform jag gillar, jag har betydligt svårare för halvmesyren bostadsrätt.

Nästa punkt är att sälja huset. Det är egentligen ingen brådska, men det hade såklart varit skönt om det hade blivit klart. Jag kan dock inte göra så mycket mer än att hålla trädgården i ordning och städa huset inför visningarna.

Tredje punkten gäller min försörjning, där det hade varit bra med en fast, stadigvarande inkomst. Konsultlivet är förvisso flexibelt, men när jag nu blir ensam familjeförsörjare måste jag använda min “friska” halvtid åt något som har mer långsiktighet. Samtidigt har jag ganska långt gångna tankar kring ett entreprenöriellt projekt… Vi får se, jag har lagt ut lite krokar här och där.

Det som oroar mig och håller mig tillbaka är min MS. Jag är rädd för att förta mig, att utan att jag märker det komma för långt ut på den tunna isen och braka igenom, att ta på mig mer jobb än jag orkar med. Jag vill – bokstavligen – inte jobba ihjäl mig. Det talar också för att ett “vanligt” jobb hade varit det bästa – men det är svårt att hitta intressanta halvtidsjobb. Idealet hade varit att hitta något där jag får göra det jag brinner för…

 
Nåja.

Det är en besynnerlig tid, nu.

Beslutet är fattat, papperna inskickade, bodelningen klar. Huset är till salu, men alla bor kvar som vanligt – och vi har fortfarande inte pratat med barnen. Förändringen kommer dock, och jag ser fram emot den med en blandning av förväntan, förtvivlan och en känsla av overklighet.

Man släpper inte en sådan nyhet som jag gjorde i mitt senaste inlägg för att sedan gå under jorden. Så gör man bara inte.

Jag vet, jag beklagar. Det har bara varit lite mycket på sistone. Nu är det bättre, men månaden från mitten av juli var den värsta i mitt liv. Att stressen provocerade fram ett skov gjorde inte saken bättre.

 
Länge närde jag ett hopp om att det skulle lösa sig, att jag och Mia skulle kunna fortsätta leva tillsammans om inte annat så för barnens skull under tiden som vi arbetade med vårt förhållande. Efter ett tag insåg jag att det inte kommer att fungera, vi är först och främst tvungna att reda upp oss själva: vi är överens om att vi båda vill skiljas.

Det var skönt att ha fattat beslutet, liksom att vi båda formulerade det på ett möte med terapeuten. Det var ungefär som att få MS-diagnosen: inga goda nyheter, men det var bättre att få ett besked än att leva i ovisshet. Ingen mer limbo-existens, utan något att ta avstamp från – ett avgörande så att man kan gilla läget och försöka göra det bästa av situationen.

Click here to view the embedded video.

Så, vad är då läget just nu?

Den största magklumpen är att vi inte har pratat med barnen ännu.

Huset är till salu och de vet om att vi ska flytta, men de vet inte att planen är att det kommer att bli ett mammahus och ett pappahus. Med tanke på hur fastighetsmarknaden ser ut just nu kan det ta ett tag att få huset sålt, och innan vi har en fastare tidsplan så avvaktar vi. Samtidigt vore det fruktansvärt om de fick höra det på omvägar, så snälla, snälla: säg inget inför de små.

I övrigt är allt nästan som vanligt; vi bor kvar tillsammans men alla skilsmässopapper är påskrivna och klara. Skovet (förstärkt surr i vänster ben ungefär som senast) har lugnat sig något, vardagen flyter.

Jag har fått förnyad energi och lägger mycket kraft på att ta tag i mitt liv. Det handlar dels om att hitta ett boende som fungerar för mig och barnen, dels att hitta en försörjning för mig och min lilla halvtidsfamilj. Det går framåt; jag återkommer med rapporter.

 
För närvarande försöker jag ta vara på varje stund som vi är tillsammans alla fyra som en familj.

Förvisso är vi en familj under upplösning, men det känns just nu ändå bättre än det som väntar efter flytten.

Att jag är arg på mina f.d. klasskamrater har jag känt länge, men i dag, på terminsstarten när jag träffade några av dem, blev det uppenbart just hur besviken. Jag blev stel, fåordig och avvaktande; jag blev glad över att träffa folk som jag kommit att känna mig trygg med. Jag ville krama dem och visa min glädje, men surmulen i bakhuvudet höll mig tillbaka. Egentligen vet jag att jag inte kunde förvänta mig något; ingen av dem är min vän, inte enligt min betydelse av vän i alla fall, men lik förbannat är jag besviken på att ingen hörde av sig under de långa månaderna för att höra hur det var med mig. Jag bara halkade i väg ut i periferin, ut ur min klass.

Jag är nu en återvändare som dyker upp i en ny klass; de nya kanske tänker att jag har misslyckats med något eftersom jag måste gå med dem istället för med min vanliga klass. Jag är som vilken återvändare som helst. Men sjukskrivningsperioden har blivit ett bagage som tynger mig och tär på mitt självförtroende. En del av mig vill skrika “Jag valde inte det här. Jag har inte misslyckats med något. Jag är inte sämre än någon annan bara för att jag går om”. Självklart kommer jag inte att skrika, men jag känner mig, de facto, som något av ett misslyckande. Jag är psykad av att skolarbetet gick så åt skogen.

“Du ser pigg ut” sade en av de gamla klasskamraterna, och min misstänksamhet sköt i höjden. “Jaha” tänkte jag…”pigg? Som att jag aldrig varit dålig eller? Som om jag spelade sjuk hela terminen bara för att”…ja vadå? Jag sade så klart inget, men tankarna for. Om jag tänker efter lite så inser jag att det kan vara menat som uppmuntran – typ “kul att du är på benen igen”, men eftersom jag är jag och kämpar med mina onda tankar så är det det stygga som kommer först.

De frågade om jag kommer på deras examensfest, en fest som även borde ha varit min. Jag tackade nej; det känns fortfarande alltför bittert att jag inte är klar i januari. Och jag vet, jag vet… vad är väl en termin extra? Ingenting i det stora hela. Men det känns ändå lite som hela världen.

Om jag fortsätter vara sur på folk som varken vet hur jag kände då eller har intresse av att ta reda på det – då kommer jag under min friska tid att känna mig precis lika isolerad som under den sjuka. Hallå Karin vakna! Dags att gå vidare. Det kanske är läge att prata med någon om det här innan det äter upp mig?

* Finns det någon som känner igen de här splittrade känslorna?

Idag hos terapeuten sa hon att hon inte orkade vara tillsammans mer, att hon inte längre vill vara tillsammans.

Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna.

 
Vi träffades för elva år sedan. Hon var vacker, smart, rolig, sexig, intelligent; alla attraktiva och inspirerande egenskaper du kan tänka. Full av glädje och liv som gav mig kraft och energi. Hon pratade småländska och hade tjockt hår. Ett leende som värmde ner i magen. Jag blev förälskad och kär och harmonisk och stirrig – jag hade aldrig varit med om något liknande; det kommer jag heller inte att vara igen.

I början hände det flera gånger att vi skrev sms till varandra samtidigt: jag skickade ett sms och fick tre sekunder senare ett sms tillbaka. Det var inget snabbsvar, utan vi hade knappat på var sin telefon samtidigt. Det hände flera gånger. En dag fick jag ett block från Ordning & Reda i present av Mia en dag; precis samma block hade jag själv köpt tidigare under dagen.

Jag ska inte trötta ut er med nyförälskelsehistorier, men vi var verkligen på samma våglängd, i harmoni. Vi skulle förändra världen. Vi hade redan förändrat vår värld.

 
Ganska snart under vår tid tillsammans blev jag sjuk, och sedan dess har jag inte haft samma kapacitet att arbeta som förr. Det har också varit dyrköpta erfarenheter på vägen mot att hitta någon slags balans på hur mycket jag orkar utan att förta mig. Jag har ännu inte hittat nivån.

Så det har i praktiken varit Mia som har försörjt oss; först bara oss, sedan en hel familj med två barn och ett stort hus. Hon har berättat att hon har varit trött, att hon känt en ohållbar press och en oro för vad som skulle hända om hon skulle bli sjuk. Och så har det varit de senaste åren.

Jag har lyssnat, men inte förstått. Inte tagit in.

Beskedet idag var för mig en chock, det kändes som att blixten slog ner från klar himmel. Men himlen är inte klar, molnen har tornat upp sig. Det är bara jag som har blundat, som inte har tagit in det.

 
Vi flyttade från vårt förra hus för att det var för stort och innebar för mycket arbete med renovering och underhåll. Vi flyttade hit, och har nu ett större hus med källare och större tomt som vi har renoverat konstant i fyra år. Renoverat totalt, uppifrån och ner, inifrån och ut. Vi har blåst allt – allt utom ytterväggarna och takstolarna. Det blev inte billigare, som tanken var, utan dyrare. Det blev inte lättare, utan mer komplicerat. Livet blev inte enklare, utan mer ansträngande.

Man kan kanske säga att detta hus kostat oss vårt äktenskap. Det är mitt livs största misslyckande.

 
Vi har länge haft planer på att flytta, att skaffa något mindre och enklare. Men det har hela tiden varit husprojekt här som har gjort att det inte varit lämpligt just nu, alltid något som inte stämt. Taket måste vi byta, sedan kan vi sälja. Uppfarten måste ordnas till, sedan kan vi sälja. Gången runt baksidan måste ordnas till, sedan kan vi sälja.

 
Just det att hela tiden skjuta saker på framtiden är faktiskt något jag trodde vi lärt oss se upp med. Jag minns på sjukhuset ett par dygn in på mitt katastrofskov när utgången fortfarande var oviss: vi bannade oss själva för att vi inte försökt få barn tidigare. Det var alltid något som inte stämde: boendet, jobbet… men plötsligt var det inte alls säkert att det någonsin skulle gå. Vi hade unnat oss lyxen att ta framtiden för given. Gör inte det.

Jag överlevde och återhämtade mig rätt så bra från skovet, och vi har därefter fått två fantastiska, underbara barn. Men det var en läxa: det är farligt att skjuta upp saker tills allt stämmer, risken är att livet kommer på något annat under tiden.

Nu, när hantverkarna är bokade för de sista husprojekten kan man fråga sig om de projekten hade blivit de sista innan huset blivit “klart” och säljbart. Kanske hade det varit något annat som inte stämt: få upp väggen och göra det där extrarummet i källaren, flytta hallon och rabarber i trädgården…

Nu säljer vi snart huset, oavsett. Vi hade inte lärt oss läxan.

Trots vad vi gått igenom tidigare så unnade jag mig lyxen att ta framtiden för given. Som sagt, gör inte det.

Jag trodde mitt hjärta skulle stanna tidigare idag. Det gjorde det inte.

Det brast måhända, men det slår.

Har du läst ända hit, så tack. Tack för att du ger mig någon att skriva av mig till.