I mitt liv hittills har jag hellre rest långt borta och länge än att ta kortare turer på närmare håll. Förvisso har några av mina finaste resor varit kortare sådana med dåvarande pojkvän, men attraktionen till långt bort-länge är  fortfarande starkare än den kortsiktiga lösningen med weekends och charterveckor i Europa. (Det kommer jag att få anpassa mig efter längre fram tänker jag).

Inför sommarens examen tänkte jag att jag måste göra det ansvarsfulla och hoppa på ett vik på en gång och kasta mig in på arbetsmarknaden som socionom. Med boendelån och ett enormt studielån måste jag verkligen det (och vill också, så klart). Men vem försöker jag lura? Jag KAN vara både socionom och backpacker – en sista tur (antar jag, på länge) får jag åka på. En månad i Sydamerika som en välförtjänt klapp på axeln och boost för allt som är jag och vad jag gillar och kan gör definitivt mer för mig än en vecka på Kap Verde. Tänkt långsiktigt! Det är så mycket lättare att tänka framåt när det gäller konkreta, roliga saker, än jobbiga plågsamma känslor (som det finns gott om). När det gäller känslor vill jag agera på dem nu, igår, men resor, de är som en växt som mår bra av att kultiveras med kärlek och drömmar.

Nu ska jag arbeta, plugga och kultivera några månader till innan jag får skörda. Det är en lättnad att inse att jag inte behöver kämpa emot reslusten. Den finns där oavsett vad jag gör för att förneka eller frisera den! En sista resa innan ett, förmodligen, mindre fritt kapitel av livet tar vid. Mot fjärran länder. Hasta luego!

Jag har fått veta av min läkare att den neuroseptiska smärta jag bär omkring på inte är det allra vanligaste symptomet på MS, men jag lär ju inte vara ensam om den då hon vet precis när jag pratar om när jag berättar om smärtan. Vet inte om jag har skrivit så mycket om detta tidigare, men jag har en konstant smärta i kroppen. Den känns ungefär som när man har influensa av ett värre slag. En molande värk som jag oftast kan ignorera hyfsat men som ibland blir värre.

Ja ja, such is life.

Annars måste jag få påpeka att jag tror att jag i mitt förra liv (om jag haft nåt sånt förstås, men en sån fundering kräver nog ett eget inlägg) levde i UK eller på Irland. Jag bara går omkring och myser när jag besöker något av dessa länder. När jag bodde på Irland för över tio år sedan kände jag mig så hemma redan från dag ett. Jag älskade husen med dörrar i alla regnbågens färger, jag älskade dialekten och att människor är så vänliga och öppna. Jag slukar filmer om IRA och arbetarklassens Nordirland såsom My left foot och In the name of the father (vilket är världshistoriens absolut bästa film enligt mig). Här i England fascineras jag av människor artighet och alla dessa gräsliga heltäckningsmattor.

Imorgon arbetar jag sista dagen innan jag börjar min rehab. Eftersom jag bara kommer att vara sjukskriven på halvtid har jag ingen separationsångest, mer ångest för hur jag ska lyckas hinna med allt jag behöver göra på en halvtid. Känner jag mig själv kommer det nog bli lite mer jobb än så men jag ska försöka säga stopp när det behövs. Jag återkommer om hur det går med detta i ett framtida inlägg. :)

Jag har skrivit dagbok mer eller mindre regelbundet sedan jag var barn. Det är inte kul att läsa tonåringens orerande om killar och sviken vänskap, eller den unga vuxna Karins ledsna vilsenhet när hon var deprimerad och hade avslutat förhållandet med sin första kärlek. Men det förenklar att se mönster. Lilla Karin och stora Karin är inte särskilt olika varandra. Det framgår med all tydlighet.

Ordens och skrivandets läkande kraft, en terapeutisk process i att ge ord till, och därmed befria mina tankar. Jag vet att om jag vill göra något för att må bra så kan jag skriva oftare, för mig själv.

Jag hade tågbiljett hem på juldagen vilket var en himla tur då Dagmar sedan kom på besök och ställde in all tågtrafik i Norrland… Min resa gick jättesmidigt, jag åt korvmackor, godis och frukt som syster packat ner och så gjorde jag det jag gör så ofta… lyssnade på P3 och P4 Dokumentär.

Jag har laddat ner i stort sett alla dokumentärer som gjorts i min telefon och jag lyssnar på dem när jag promenerar till jobbet, när jag sitter på tunnelbanan, när jag ska sova, när jag tränar… Man kan nog säga att det blivit lite av ett beroende att lyssna på dessa dokumentärer. Några är bättre än andra och de kan jag lyssna på flera gånger, som den om Tsunamin eller den om Militärligan…

Under tågresan på juldagen hann jag med två P4 Dokumentär och en från P3. En av dokumentärerna på P4 heter Spring för livet. Den handlar om Daniel… Och om mig och om alla oss som har diagnosen MS. Daniel fick MS för fyra år sedan. Han tappade all smak. Det var första gången jag hörde om smakbortfall som ett symptom på MS. Det är dock inte detta jag minns från dokumentären, det som sätter sig hos mig är Daniels kämparvilja. När Daniel fick sin diagnos bestämde han sig för att bygga upp sin kropp då han förväntade sig att ligga på sjukhus flera gånger om året. Nu springer Daniel för livet. Han har sprungit diverse långa lopp och även Marathon. En klar inspirationskälla!!

Ni som känner mig vet: Jag kommer inte att springa några Marathon i mitt liv. Jag har inte viljan, intresset eller envisheten för att göra en sån sak. Jag tänkte precis som Daniel när jag fick min diagnos, att jag måste börja ta hand om mig själv för även om man kan få hemska skov som vältränad så tror jag att det måste vara bra att ha hälsan med sig när ett skov dyker upp. Själv har jag dock inte gjort så stora förändringar utan kört på ungefär som förr: jag promenerar jättemycket, tränar i perioder, latar mig i soffan och äter alldeles för mycket ostbågar.

Nu har jag hört dokumentären om Daniel och blivit inspirerad: Välkommen 2012 – några Marathon blir det inte men jag ska se till att träna regelbundet, lägga mig i tid på kvällarna och hoppa över sisådär varannan ostbågspåse. Tack Daniel för att du delade med dig och för att du är en sån inspirationskälla. (Och tack bästaste E som tipsade mig.)

Ladda ner Daniels dokumentär Spring för livet från Sveriges Radios hemsida och inspireras du med!

Det finns olika pass att välja på t.ex. Aerobic, Combat, Djupvatten och man använder sig av många olika redskap som vantar, hantlar, ormar, bälten och bollar. Vantarna ger motstånd när man har dom på sig, det blir som simmhud mellan fingrarna. Övriga redskap är gjorda av frigolit. Dom väger ingenting på land, men ger ett bra motstånd när man använder dom i vattnet. Man kan göra armhävningar och tar man i ordentligt lovar jag att man har träningsvärk dagen efter.

Det som också är bra är att ingen annan, förutom instruktören som står på land, ser hur du rör dig och du ser inte hur dom andra rör sig. Väl värt att testa :)

Efter jobbet gick jag på en promenad med en vän. Vi hade båda tänkt att promenera nån timme och sen säga hejdå, men vi hade så mycket att prata om att det istället blev tre timmar. Tre timmar är för lång tid att promenera i ett par stövlar som är ganska smala runt foten och har klack, inte hög och smal, men ändå… Mina tår gjorde så ont när jag lade mig i sängen. På morgonen idag gjorde jag misstaget att också titta på mina tår… Rött och blått är visst färger som ska passa tår har jag hört??? AJ!! Idag har jag ett par andra skor på mig, men det hjälper inte mycket, det bultar och värker och jag haltar. Hoppas jag har tagit viss lärdom av detta? GYMNASTIKSKOR; GYMNASTIKSKOR; GYMNASTIKSKOR!!! För sluta promenera tänker jag inte göra, så länge jag kan ska jag!!

Min lillebror har två år i rad deltagit i något som heter Fotrally (fotrally.se). Det är en tävling för galna människor… I stort går det ut på att promenera så länge man kan i 5 km/h utan paus. De äter gåendes, de utför sina behov i en rullande bajamaja, det är verkligen helt galet. Och galen blir man som storasyster också då de uppdaterar på hemsidan hur det går och man sitter hemma och hejar och är galet stolt över sin komplett galna lillebror som nu i år gick i 26 timmar. 26 timmar, och här sitter jag och gnäller över tre…

Jag är i alla fall väldigt glad över att mina ben fungerar som de ska, det hade jag aldrig vett att uppskatta innan jag fick min diagnos.

Vi beslutade att anordna ett lärarseminarium, ett fredssymposium och en volontärutbildning i samband med besöket. Jag skulle ansvara för själva Board of Trustees och allt fix runt deras möte. Jag har arbetat i många år med stora möten så det kändes som en bra uppgift för mig. Sen fick jag min diagnos… Som jag tidigare skrivit har jag inte ”kraschat” ännu av det beskedet, men det (tillsammans med några andra personliga saker) gjorde att jag inte orkade fullfölja det åtagandet jag tagit på mig. Det var, och är fortfarande, väldigt jobbigt för mig att behöva säga att jag inte orkar göra något jag tagit på mig, något som jag dessutom ville göra. Jag vet att jag kommer att få säga nej fler gånger i mitt liv, till saker som jag känner att jag borde göra, till saker jag skulle vilja göra. Det är inte lätt men det kan vara nödvändigt. Som tur är, för mig, har jag kollegor i styrelsen som är förstående och stöttande och fina Annica tog över ansvaret från mig, gjorde ett fantastiskt jobb och lät mig aldrig känna mig som en svikare (fast det gjorde jag ju såklart ibland i alla fall…).

I fredags var det den stora dagen med lärarseminarium, fredssymposium och mingel på Konserthuset. Fredssymposiet bestod utav tre paneldebatter. Den första med Jan Eliasson, Martti Ahtisaari, Anders Milton, Madeleine Ströje Wilkens och Lars Heikensten, moderator var Karin Hübinette och hedersgäst Kronprinsessan Victoria. Övriga paneler bestod av medlemmar ur BoT och av utbytesstudenter. Min uppgift under dagen var att ”ta hand om” Kronprinsessan. Kanske inte nåt jag gör alla fredagar direkt… Jag tänkte inte så mycket på det innan dagen var kommen, men när alla övriga gäster var på plats och jag stod ute på gatan tillsammans med Säpo och två uniformerade poliser märkte jag att jag faktiskt var lite nervös. Allt gick bra dock. Jag hälsade välkommen, presenterade mig och neg (!) för första gången på ca 30 år… Jag hade bestämt mig för att säga kronprinsessan istället för du, men det lyckades jag inte med en enda gång.

När vi klev in i rummet rusade ca 25 fotografer emot oss. Helt galna var de. Victoria tog det hela med ro, jag blev livrädd… Har under de senaste 20 åren inte direkt närt någon dröm om att bli kändis men nu vet jag att jag definitivt inte vill bli det. Efter 90 minuters paneldebatt följde jag henne ut, frågade om hon ville ha en bulle (…?) och grattade till bäbisen som ska komma i mars. Sen var den över, min tid med Sveriges blivande drottning. Spännande var det, men inte på något vis världsomvälvande.

I övrigt bjöd dagen på många möten med gamla bekantskaper som jag inte träffat på många år vilket var väldigt roligt.

På kvällen hade vi mingel i Grünewaldssalens foajé i Konserthuset. Stora delar av min kära kör var där för att framföra tre låtar. Jag var ganska nervös inför detta då ingen av våra körledare kunde närvara. Som tur är har vi en kille i kören som ställde upp som dirigent och gjorde detta med bravur. Uppträdandet gick jättebra, vi började med att sjunga ”Bort allt vad oro gör”, fortsatte med ”Inspiration” och avslutade med ett bejublat ABBA-medley. Jag passade återigen på att njuta av framträdandet och tänkte på hur härligt det var att få sammanföra de två viktigaste sakerna i mit liv: AFS och kören.

Transformationen var nästan lika dramatisk som när man bakar rabarberklumppaj – fast det doftar inte lika gott.

Det är ungefär som förr när man skickade iväg filmrullar för framkallning: man släpper taget för en transformering utom ens kontroll – allt man kan göra är att hoppas och vänta på att få tillbaka ett lyckat resultat (de sammansmälta glasbitarna, den rykande pajen eller de blänkande fotografierna). Och hoppas på att ens förarbete var tillräckligt bra, att glasbitarna var välplacerade, pajen välblandad, motiven välvalda.

Resultatet av glasbitarnas transformation i ugnen är intressant att se, och jag börjar genast fundera på hur det hade blivit om jag hade gjort si eller så istället. Det är fascinerande, men i ärlighetens namn tycker jag inte att det blir särskilt snyggt ens när “proffsen” gör det.

Det hänger nog ihop med att just smycken av glas inte intresserar mig. Så vad annat finns att göra i den storleken?

Även jag har varit en vända “inne i ugnen” – dock så har jag inte fått se resultatet därifrån ännu.

Jag fick ju ett skov i samband med dramatiken tidigare i somras och även om symtomen har gått tillbaka så tyckte min läkare att det var ett bra tillfälle att göra en ny magnetkameraundersökning.

Jag har genomgått ett tiotal magnetkameraundersökningar på sex olika sjukhus under min karriär, och det stor skillnad ur ett patientperspektiv på hur moderna maskinerna är.

Min första undersökning 2001 inleddes med något av en klaustrofobisk chock när jag något oförberedd blev inskjutsad med huvudet först i ett två meter långt, trångt rör. Även de nyare, luftigare maskinerna kan vara extra jobbiga om man har anlag för klaustrofobi eftersom det är trångt, högljutt och man måste ligga helt stilla med hörselskydd under 30-60 minuter – men ju nyare maskin desto mindre instängt.

 
Denna gång undersöktes hjärna och ryggmärg under en dryg halvtimme.

Nu väntar jag på framkallningen, eller egentligen på att träffa min läkare för att gå igenom resultatet av undersökningen, att tolka magnetkamerabilderna och jämföra med hur det såg ut tidigare.

Är jag orolig? Nej. Mest lite nyfiken på resultatet.

Precis som med glasbitarna.

Min chef och jag har kommit överens om att jag ska jobba hemifrån på onsdagar. Det är ett jättebra sätt att kapa av veckan och orka mer. Även om det är klart roligare att gå till jobbet så hjälper det verkligen att få sova en extra timme eller två på morgonen och att sen få sköta sina arbetsuppgifter sittandes i soffan iklädd mysbyxor. Jag är jättetacksam att jag har ett jobb som till viss del kan göras hemifrån och mer tacksam än någonsin just idag.

Jag är en riktig pratkvarn. Jag pratar hela tiden och har åsikter om allt. Alltid. Det är vansinnigt jobbigt för en sån som jag att inte kunna prata. Idag när jag är hemma är problemet egentligen inte att inte kunna prata, för det gör jag inte så ofta med mig själv, men sjunger gör jag konstant och det funkar ju inte nu. Om jag kunde få slippa den läskiga hostan och tröttheten som kommer med den så kanske detta talförbud skulle kunna välkomnas. Det ger mig lite perspektiv på tillvaron… På många ställen i världen skulle jag inte få uttrycka mina åsikter i tid och otid… Kanske ska fundera lite på det när jag orkar.

Jag har bott utomlands i tre omgångar. När jag var 17 åkte jag till Costa Rica som utbytesstudent med en organisation som heter AFS. Där bodde jag hos en familj i San José, i en stadsdel som heter Barrio Lujan. Mami Yetty, papi Fausto, storasyster Marcela och lillasyster Carolina. Andrea är lika gammal som jag men hon var i Australien när jag bodde hos dem. Jag gick sista året i en skola som heter Liceo Rodrigo Facio. Jag kan lätt säga att det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag lärde mig ett nytt språk, en ny kultur och jag skaffade mig vänner för livet. När jag var 21 bodde jag där i sex månader till. Genom AFS fick jag sedan också möjligheten att bo och arbeta i Dublin, Irland. Jag trivdes fantastiskt bra i Dublin men San José är mer ”hemma” förmodligen för att jag var yngre när jag bodde där.

Min bästa kompis, som är från Nya Zeeland men bor i London, och jag träffades under vårt utbytesår i Costa Rica. Vi åkte tillbaka tillsammans över jul och nyår 07/08. Det var sig likt men ändå inte. Min familj var densamma, lite äldre såklart, mina kompisar och min gamla pojkvän var sig lika. Otroligt mycket turister var det överallt och min spanska var mycket sämre. Jag hoppas att jag snart ska kunna åka tillbaka igen, det är nåt speciellt att kliva av på flygplatsen Juan Santamaria och känna lukten av en svunnen tid.

Jag har arbetat med AFS sedan jag kom tillbaka från Costa Rica i januari 1995. Som volontär i lokalföreningen, ordförande i lokalföreningen, som anställd på kansliet och nu sitter jag i styrelsen. Jag ska hoppa av styrelsen efter landsmötet nästa år, jag har varit med länge nu och det behövs nytt blod. Jag kommer dock alltid att titulera mig med ”AFS:are”. Jag är stolt över den ”karriär” jag gjort inom organisationen och är glad över allt jag lärt mig och alla fina människor jag lärt känna. AFS kommer alltid att vara en del av mig och så snart jag får familj vill jag absolut utöka den med en utbytesstudent från något annat spännande land.

Tåget nosar sig fram längs rälsen och vi passerar kanalområdet utanför Sala. Här vill jag stoppa tiden, klättra ned för de höga trappstegen och vandra runt, göra mig hemmastadd. En liten bit av himlen i detta vatten, och kvistar som sveper ned mot marken och vattenytan med klibbiga blad. En liten bit av himlen att slå rot i, leva med naturen.

Mina tankar går till rådjuret. Jag såg det igår när det slog en lov runt ängen och försvann vidare upp i skogen på andra sidan vägen. Det var när jag åt frukost; jag försökte att sitta stilla och iaktta, bli en del av upplevelsen, och kom ihåg sommaren för två år sedan då ett rådjur med tillhörande kid betade vaksamt utanför vårt hus. I år fanns enbart ett ensamt. Den tröttnade, tycktes det, på mitt irrande efter kikaren och försvann. Hela dagen var den borta, och återvände motsatt väg på sena eftermiddagen. Den slog samma vaksamma halvcirkel runt ängskanten och fortsatte vidare in i dungen. Senare under middagen pekade han plötsligt ut rådjuret. Det hade stegat ut ur dungen och betade åter sporadiskt. Den vakade över oss, och vi över den. Vi iakttog den ett stycke och riktade sedan vår uppmärksamhet mot ett kreatur väster om rådjuret som plötsligt dykt upp. Samma orangeaktiga färg, men någon storlek mindre. Det var en räv. Den lurpassade på något i gräset och vi kunde i kikaren se hur den stirrade framför sig. Jag talade i telefon och balanserade kikaren på darriga händer, försökte följa dess strävan. Efter en kvart eller så joggade den iväg över ängen mot dungen och försvann. Det blev stilla.

Efter middagen åt vi glass på verandan, han drack kaffe, vi talade. Jag hade gärna låtit det vara, som han brukar. Jag var nära tårar av anspänningen och det krympande avståndet till honom när han helt plötsligt pekade uppåt ängens sluttning. Två rådjur var plötsligt där. De tycktes leka, den ena dansandes framför den andra, de kurtiserade sig fram och tillbaka på ängen. Ett tredje rådjur dök plötsligt upp, och de försvann alla bakom sluttningen för att sedan i full fart komma rusande uppför den igen och ta in åkern på snabba ben. Först ett huvud över gräskanten, sedan kropp i kraftfullt språng och i mitten ett mindre rådjur, påjagad av det sista. Två av dem försvann över vägen upp i skogen, den tredje förlorade vi ur sikte. Något senare dök den upp igen nere vid dungen, som hade den bara rundat huset i skogen. Vi såg dess horn i kikaren; fadern i familjen. Han skällde ensligt och gick runt på ängen sökandes efter de andra, men de återvände inte.

Vi talade en stund, ackompanjerade av skådespelet. Jag hade hellre byggt mer avstånd, men han tycktes vilja förstå. Vi talade och tittade – vi såg inget mer.

(juni 2008)