Jag är 35 år och har både mormor och farmor i livet, farfar dog för bara några år sedan och morfar gick bort när jag var 15. Mormor är i detta nu på Kanarieöarna med en kompis i en månad. Mormor är snart 89 år…

Jag är bortskämd när det kommer till detta. Mina mor- och farföräldrar har alltid varit väldigt aktiva så jag har dålig respekt för deras ålder, jag tror inte jag förstår hur stort det är att vara 99 år. Farmor har visserligen väldigt dålig hörsel och sitter i rullstol men minnet är skarpt och hon ser bra. Till mig sa hon: ”Lisa, du har gått ner i vikt – grattis!”. Jag har egentligen inte gått ner i vikt sen sist vi sågs, men det är inte det viktiga, det är att hon är 99 år och ser.

Det känns lite jobbigt att hon inte kan vara med i våra konversationer. Ofta känns det som att alla andra sitter och pratar och hon får sitta och finula för sig själv. Vi pratar så klart med henne också men det får bli ett samtal mellan fyra ögon för det blir för krångligt om fler blandar sig i. Jag funderar på vad hon tänker när hon sitter och äter sin smörgåstårta och det sorlar runt omkring henne… Hör hon ens att det sorlar? Är hon glad över att fortfarande leva eller känner hon sig färdig med livet? Framför allt ställer jag mig frågan: Varför frågar jag henne inte om detta? Jag har ju priviliegiet att kunna prata med två närstående människor som levt två helt olika typer av väldigt långa liv och vars vägar bara möttes för att deras barn blev kära i varandra. Jag har så mycket hela tiden, det är jobb och jobb och kompisar och fritidsaktiviteter och fundera på MS och så är det ännu mera jobb… och i allt detta glömmer jag lätt bort att jag borde avvara några timmar för att umgås med farmor och mormor ibland. Snart är de förmodligen borta och då kommer jag att ångra mig.

Jag blev nästan arg på farfar när han dog. Han dog för tidigt. Han var ju ”bara” 95… Jag tror att om farmor hade dött först hade farfar dött strax efter. Av sorg. Och av ledan att vara ensam. Farmor är alldeles för envis och kommer inte att dö i första taget, jag räknar kallt med 100-årskalas i början av nästa år!

Några knapptryckningar på datan och vips så får man en vara levererad från andra sidan jordklotet!

Det första min dotter självklart gjorde när hon kom hem ett tag senare var att ta på sig klänningen. Den var riktig fin och vi kunde bara konstatera att den… “satt som en smäck”!  

Januari: min kontakt i Colombia  bestämde sig slutligen för att vara min kontaktperson i fält under uppsatsskrivandet. En seger – det låg 3 månaders arbete och vånda bakom den kontakten – slutliga planer på att skriva uppsats i Colombia kan äntligen spikas.

Februari: Premiärtur till Belgien för besök hos min doktorerande vän Madge. Ramlar i badkaret och Madge inser det jag misstänkt – efter nästan fem års skovfrihet har jag återigen fått ett. Ett skov, alltså. Jag vet det inte då men en lång resa mot att bli frisk påbörjas.

Mars: Sjukskrivning. Uppsatsskrivande i Colombia läggs på is. Jag orkar promenera fem minuter till en bänk vid vattnet – sedan måste jag gå hem och vila. Jag skäms för att jag inte kan gå ordentligt, och är inte särskilt bra på att ta hand om mig själv. Akutbesök på KS för skovet resulterar i att min neurolog tror att jag är deprimerad.

April: Mitt dåvarande boende säljs och jag nödlösningsflyttar till morfars tomma lägenhet.

Maj:Malin och jag åker på spa på Yasuragi och skrubbar oss som aldrig förr. Skovet tycks vara på väg att avta – i tre dagar kan jag se normalt, men sedan återvänder det med full kraft.

Juni: Jag funderar på om jag någonsin kommer att bli frisk igen. Oroar mig för att jag inte ska kunna jobba och att därmed behöva söka socialbidrag. En snabbkur på KS bryter äntligen skoven, och jag kan arbeta heltid hela sommaren. Stor lättnad! Får hjälp av mina föräldrar att köpa mitt första egna boende – också en lättnad! Går på bikramyoga för första gången på ett år.

Juli och augusti: Jobbar och är nöjd med att kunna vara produktiv igen. Går på gympa och utomhusyoga med en ny vän, och testar chi gong i Kungsträdgården. Vill komma på fötter och använda min kropp igen.

September: Återgår till skolan efter en termins sjukskrivning – är mycket nervös för detta. Inser att jag är bitter för min ensamma tid under sjukskrivningen.

Oktober: Tvingas inse att jag inte kan behålla mitt stipendium. Är förgrymmad över att jag har en sjukdom som gör att jag inte kan leva precis som jag tänkt – eller snarare, att jag måste bevisa det för institutioner. Två vänner faller bort som resultat av… tja, min sjukskrivning egentligen. När jag var sjuk behövde jag vänner som ställde upp – gjorde de inte det när jag verkligen behöver det är de kanske inte vänner? Jag vet fortfarande inte vad jag ska dra för lärdom av det hela.

November: Uppsatsarbetet går trögt och jag misströstar. Börjar internetdejta – till min stora förvåning. Inser att det var lättare att falla ifrån vardagen än att ta upp den igen. Köper klippkort på Bikramyoga.

December: Morfar avlider. Träffar en man och blir mycket förtjust över att jag kan bli förtjust. Känner mig otrygg av att inte veta vad det är - men jag ska bjuda in obehaget, stå ut och finna mig i att inget veta. Det är min emotionella sårbarhet som sätter käppar i hjulen i mitt liv, inte MS. Om jag fick välja skulle jag hellre ha MS än vara emotionellt instabil.

2012 innehåller stora händelser. Inom loppet av en månad ska min bror gifta sig, jag ska äntligen ta examen, klassen åka på examensresa till Berlin och jag fylla 30 år. Förhoppningsvis får jag jobb, återupptar mina fysiska aktiviteter och kanske, kanske har jag en dejt med mig till bröllopet. Men det är kanske för mycket att hoppas på?

Idag är vi in between jul och nyår, men titel är ju redan tagen. Och det är verkligen inte någon limbo-tillvaro just nu utan full rulle dygnet runt: denna vecka är pappavecka och jag har barnen här hos mig. Det är också pappavecka dygnet runt eftersom dagis och skola håller jullov.

 
Jag var lite orolig inför överlämningen eftersom barnen hade tillbringat en hel (jul)vecka i Mias hus, med gott om plats, egna rum och massor av leksaker. Här är ju så… litet.

Jag vill inte verka snobbig eller bortskämd, men det är bara en sådan skillnad jämfört med de senaste årens mer generösa ytor. Tänk om barnen längtade tillbaka till Mia och till mammahuset? Tänk om de inte ville sova alla tre i ett rum? Tänk om de saknade just de leksaker/kramdjur/böcker som de inte tagit med sig hit?

Det visade sig att jag inte behövde vara orolig för det: barnen är till synes precis som vanligt. (De är förmodligen vare sig snobbiga eller bortskämda. :-) Kanske lite mer spring i benen än vad det finns plats till, men då kan man ju alltid gå utomhus…
 

Men det mesta är bra.

Det är skönt att vädret är så milt, det hjälper till att hålla mina symptom i schack. Det är också skönt att det, trots en omvälvande period, inte har framkallats några skov.

Om en stund så far jag och barnen hem till farmor och farfar för att hälsa på ett par dagar. Den blir den första “längre” semesterresan ensam med barnen.

Som sagt, det mesta är bra. Intensivt och bra.

Här hemma rullar det på inför helgerna. Jag har köpt 4 julklappar, och de är också de enda jag planerat att införskaffa. Att slippa bege mig ut i köpruschen är för mig det säkraste kortet för att tona ned den värsta julångesten. I kväll var jag på en fin lill-jul med bror och blivande svägerska – en precis lagom dos av jul. I morgon åker vi alla åt olika håll för firande – jag firar med mor och Herr G i Dalarna, de andra två drar längre norrut. Jag ska sitta med uppsatsen – den ska förhoppningsvis, men inte troligtvis, vara klar till den fjärde januari. Allt som kan gå fel med planering och materialinsamlande har gått fel, och jag hyser inte längre några illusioner om att den ska bli bra – den ska bara bli klar.

I går var jag på julfest med gamla klassen. De går ut om några veckor och droppar ut i arbetslivet. Hade tänkt skippa julfesten – det har varit lite turbulens på det privata planet – men så bestämde jag mig för att jag behövde och ville träffa personer som jag mår bra och trivs med. Det är härligt hur vi i klassen har vuxit ihop under årens lopp. Nu när jag inte är ängslig längre över om jag är accepterad, kan jag njuta av de frukter som vänskapens band utvecklat. Kärlek är också fint, men vänner är något alldeles särskilt. Vänskap som växer fram och mognar som ett gammalt vin – det är livets krydda.

God jul önskar Karin

En balklänning, vad har det med Lucia att göra? Inte mer än att det är dags att börja tänka på det redan nu. Till våren tar min dotter studenten med bal, fest, mössa och allt vad det innebär, och en balklänning ska skaffas i god tid innan dess. Hon hittade en riktigt fin till en billig peng på en amerikansk webbsida. Jag är lite skeptisk, tycker att det är något man måste kunna prova och se om modellen och färgen passar. Hon har i alla fall tagit chansen och beställt denna klänning. Det ska bli spännande att se vad som händer. Kommer den att levereras, passar den i så fall och ser den ut som på bilden? I värsta fall blir hon blåst på 1100 kronor, i bästa fall blir hon… balens drottning;)

Det går bra; det är intensivt och trångt men roligt. Det är ju inte heller så många timmar varje dag mellan dagis och sovdags, och nu är tiden tillsammans dyrbar på ett helt annat sätt än vad jag upplevde den för bara någon månad sedan.

 
Men jag har inte landat än; det känns som att jag har drabbats av tunnelseende, tunnelseende i tillvaron. (Jag ber om ursäkt för att formuleringen låter som en låttitel. Av Kent, kanske?)

Jag har en massa saker jag känner att jag borde göra. Människor jag borde kontakta. Idéer och tankar jag borde få nedskrivna. Julklappar jag borde köpa. Arbete jag borde få gjort.

Det låter som en massa tvång men – och det är detta som är grejen – det är inga tråkiga saker! Inga jobbiga tvång, inget mentalt ok, inget som ger negativa tankar.

Men likväl märker jag hur tiden passerar och jag bara låter saker bero. Det går så mycket kraft åt att bara ta mig framåt att jag inte riktigt mäktar med att göra det jag bör och vill.

Jag orkar bara fokusera på det jag måste: föda och klä barnen samt undvika stress, undvika skov.

Allt det övriga är perifert; det tar jag när tunnelseendet försvinner ur tillvaron.

Jag är inte så bra på att fira nånting faktiskt… det här med julen är inte något jag uppskattar alls. Jag tror att det kan vara för att julen påminner mig så mycket om allt jag inte har. Jag minns barndomens jular som något fantastiskt, alla var på plats hemma hos oss och vi höll på våra rutiner med jullunch klockan 12, Kalle Anka klockan 15 och sedan julklappsöppning efter det. Förmodligen var det stressigt för alla som inte var barn, men det var ju inget man märkte av själv utan för mig handlade det om att få titta på tecknat på TV (det var ju inte något man såg varje dag på den tiden) och få presenter och att kramas med mormor i soffan.

Nu är familjen splittrad, föräldrarna är skilda och syskonen vuxna. Jag vill fira med alla men kan inte göra det samtidigt. Jag firar för det mesta jul hos min syster och hennes familj. Det är ganska likt min bardoms jular men nu ser jag det med en vuxens ögon och det är annorlunda. Jag skulle ju helst av allt vilja fira jul med min alldeles egna familj och det blir ganska påtagligt för mig sådana dagar. Det som ändå gör det värt att fira är ju syrrans familj och speciellt hennes barn som ju fortfarande ser på julen som något fantastiskt. Jag ska försöka se det genom deras ögon i år.

Jag har firat jul utomlands tre gånger. Två gånger i Costa Rica och en gång på Irland. I Costa Rica är julaftonen i stort sett en helt vanlig dag men på kvällen äter man middag med familjen och vid midnatt öppnar man julklapparna. Det brukar bli en ganska hysterisk tillställning då barnen är så trötta när de ska öppna paketen. Inga vinterkläder behövs då julen i Costa Rica inträffar i början på sommaren… På Irland går man till puben :)

Detta, att jag är dålig på att fira högtider, är inget jag lider av, snarare är det så att jag nästan kan glömma bort att det är t.ex. påskafton. Nyår och midsommar är däremot högtider som jag inte glömmer bort och som jag gillar att fira. På nyår blir det en resa till Köpenhamn med kompisar, det ska bli roligt.

Julen ska ju handla om kärlek och omtanke. Ofta tror jag vi glömmer bort det i stressen och julklappsletandet. Kanske värt att ta sig en funderare…

Hur som helst så har jag bestämt mig för att inte drabbas av någon “julstresspanik”. Än så länge ser det ljust ut. Julklapparna är redan fixade och jag tänker bara göra det som jag har lust att göra. Det är inte meningen att julen ska bestå av en massa “måsten”.

När barnen var små gjorde vi alltid ett pepparkakshus tillsammans. Vissa år gjorde jag det enkelt för mig och köpte en färdig byggsats som vi satte ihop och dekorerade. Andra år bakade vi alla delarna till värsta, ståtliga kyrkan. Vi satte in fönster av gelatinblad och installerade invändig belysning. Runt kyrkan dekorerade vi med bomullssnö och tomtar. Sen var det tradition att jämna bygget med marken på sonens födelsedagskalas första veckan i januari. Mad hjälp av stora hammaren såg vi till att kalasbarnen kunde smaska i sig av rivningskåken.

Något pepparkakshus blir det inte i år, men lussekatter vill jag inte vara utan. Det lär bli ett lussebullebak en dag… när jag har lust ;)

Hur det känns? Ja… lite konstigt – vilket ju inte är så underligt. Jag har fullt upp hela dagarna, men ändå känner jag inte att jag åstadkommer någonting över huvud taget. Det är jobbigt, skilsmässa i kombination med husförsäljning tar på krafterna.

Allt pendlar lite fram och tillbaka. Ibland känns det helt ok, rent av lite spännande och jag ser framtiden an med tillförsikt. Ibland känns det som att jag måste anstränga mig för att inte bara lägga mig ner och bryta ihop.

Men jag ska nog klara det här också.

 
Jag måste berätta! Förra veckan var det avtackning av gamla och invigning av nya styrelseledamöter i Mias företag: jag lämnar och H.H. tar plats. Samtidigt firades ett framgångsrikt första år med att Mia bjöd mig, H.H. och D.H. på lunch. Vi var på restaurang, och inte vilket hak som helst utan tvåstjärniga Noma – som 2010 och 2011 utsetts till världens bästa restaurang!

En knapp timmes bilväg hemifrån, i Köpenhamns hamn, ligger Nordatlantens Brygge. Det är kanske inte lika många fartyg som seglar därifrån längre som förr, men kajerna, de vackra husen, utsikten mot (det julpyntade!) Nyhavn tvärs över vattnet samt skyltarna för Islands ambassad, Färöarnas representation och Grönlands turistbyrå gör det till en helt speciell miljö. Där ligger Noma.

I november är det blåsigt och ruggigt ute, och värmen och ljuset inomhus är välkommet även mitt på dagen. Möblerna är snygga: danska, diskreta karmstolar i teak och skinn runt generösa runda bord. Inredningen i övrigt är smart, medveten och tillbakadragen. Nakna takbjälkar, brunt trägolv, många tända ljus, stora glasytor in mot serveringsköket. Modernt mysigt men ändå luftigt. Nordiskt. Det är tydligt att tanken är att när man väl har satt sig ska man fokusera på maten och sällskapet.

Matupplevelsen liknade ingenting jag varit med om tidigare. Det började med ett fyrverkeri av förrätter: elva smårätter som fantasifullt serverades i ett raskt tempo av en ström av internationella kockar.

Sedan en liten paus och vi fick beställa mat och dryck: “Önskas nio eller tolv rätter?” Det blev tolv rätter och fyra viner. Plus tre efterrätter till kaffet. Någon meny såg vi aldrig till…

Jag kan varmt rekommendera att gå dit på lunchen; det är samma mat som på kvällen men alla är piggare. Det är ett femtiotal kockar plus serveringspersonalen som servar dryga 20 matgäster. Vi hade ordnat med barnvakt (för tidens skull) och transport (för vinmenyns skull). Det var klokt. Det blev en fantastisk lunchsittning som tog fyra timmar.

 

Den största händelsen igår var annars att vänster framtand lossnade! Ja, det var tack och lov inte min.