Idag är det 22 juli 2012.
22 juli 2011 var jag på Mallorca med sju kompisar. Det var sista dagen innan hemresa. Vi såg inte mycket sol den dagen så jag hade struntat i att smörja in mig vilket gjorde att jag var tomatfärgad när jag fick höra att att det smällt en bomb i regeringskvarteret i Oslo. Det blev en del TV-tittande på rummet medan vi gjorde oss i ordning inför kvällens utgång, men som nästan alltid när såna här stora nyheter kommer ut tar det ett tag innan man faktiskt tar in vad det är som hänt.
Följande dagar handlade allt snarare om vad Anders Behring Breivik gjorde på Utøya än om bomben i Oslo. Människan sköt 69 personer, de flesta barn och unga vuxna, på en timme. Man kan inte annat än undra vad som gjort en människa så ond. Jag, liksom många andra, följde rapporteringen om massakern. Jag är väldigt blödig och släppte många tårar under den här perioden. Jag har alltid känt ett speciellt band till Norge, ända sedan jag var på landet i Bredsjö utanför Järlåsa och genom att sätta e i slutet på alla ord som slutar på a och på så vis lurade i barnen vid badplatsen att jag kom från Norge. (”Kan du inte prata svenska alls?” ”Nej”) Ända sedan vi satt hemma hos Linda efter skolan och tittade på Tungekyssen och spolade tillbaka varje gång vi sett pojken i filmen susa iväg på sin cykel och sedan vänt sig om och skakat luggen ur ögonen bara för att vi skulle få se filmsekvensen igen. Ända sedan Kate Gulbrandsen sjöng Mitt liv i melodifestivalen. Ända sedan jag startade mitt låtsasförhållande med Andreas Thorkildsen… Nu åker jag till Norge varje sommar. När jag åker dit nästa vecka blir det första gången sen det hemska hände.
De flesta brukar minnas var de var när såna här stora saker händer. För ett år sen var jag alltså på Mallorca. När Olof Palme mördades gick jag upp tidigt på lördagsmorgonen för att titta på Godmorgon Sverige men möttes av den runda klockan till vänster på TV-skärmen och texten ”Godmorgon Sverige utgår pga mordet på Olof Palme”. Så jag väckte mina föräldrar och var grymt besviken över att jag inte skulle få titta på programmet. Fattade inte alls varför mina föräldrar fick så bråttom ur sängen… När Estonia sjönk bodde jag i Costa Rica. På vägen från postkontoret fanns ett högre hus där de varje dag satte ut den största nyheten och den dagen stod det att 50 personer hade dött i en färjeolycka i Finland. Några timmar senare fick jag höra mer detaljer från min kompis Oskar som pratat med sin pappa i Sverige, under samtalet med Oskar stod mina kompisar Anna och Karen och gjorde sig lustiga över att svenska låter så roligt. När Anna Lindh blev attackerad på NK satt jag på jobbet, i receptionen på Pharmacia i Uppsala.
Idag är det 22 juli 2012. Jag hoppas att alla har ägnat några tankar till offren i Oslo och på Utøya idag.
Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen
