Bättre än väntat

Så nu har jag varit på Roskilde-festivalen. För första gången på tjugo år.

 
Det känns förresten både konstigt och halvbisarrt att man minns något som hände för tjugo år sedan – något som man upplevde i vuxen ålder.

Det innebär att jag har varit vuxen i tjugo år.

Wow. OK, det är kanske detta som kallas för förtioårskris.

 
Men Roskilde är avklarat, och det var bättre än väntat på alla sätt.

Musiken: ömsom vin, ömsom vatten. Det är ett enormt program, krockar är oundvikliga, och man underskattar tiden det tar att transportera sig mellan de olika scenerna. Men bäst var nog The Cure som under tre timmar visade upp sig från alla sina bästa sidor.

 

Arbetet: bättre än väntat. Jag var ju där som en av 30.000 volontärer, frivilligarbetare som ser till att allt fungerar. Det finns de som serverar mat, bygger scener, går eldvakt, kollar entréarmband och gör någon av tusen andra saker… och så finns det sådana som håller rent. Det var bland andra jag och mina kollegor. Vi var ungefär sextio personer som hade ansvar för ett område framför och den omkring största, orangea senen.

Det innebar att man hela tiden var mitt i smeten, mitt där det hände, där det var som flest människor. Perfekt.

Ja, på morgonpasset var det ju inte så mycket folk, direkt.

 

Boendet: jag hade oroat mig lite för att sova i tält, med ålderns rätt. Men det gick bättre än väntat. Det var inte varmt, inte bekvämt, inte särskilt skönt – men det gick bra.

Vi hade satt upp ett litet tältläger med sex tält där vårt städlag bodde. En pittoresk liten tältby på fotbollsplanen.

Fördelen med medarbetarcampingen är att det är lugnare, tystare och lite mer städat. Mer medelålders.

 

Orken: under perioden torsdag-söndag var det tre åtta timmar långa arbetspass. Jag har inte gått så mycket på över tio år. Men det gick mycket bättre än befarat. Jag orkade jobba mina pass och ändå ha trevligt däremellan, även om jag fick ta det lite lugnt emellanåt.

Tröttheten kom istället under veckan efter, då behövdes en hel del sömn.

 
Men det var en seger. Förutsättningarna hade nog inte kunnat vara bättre, och det var segt efteråt, men jag är ändå väldigt glad och stolt över att det gick så pass bra som det gick.

 
42 år gammal är jag stolt över att jag lyckades städa 24 timmar på Roskildefestivalen.

Sedär – en mening jag för tjugo år sedan aldrig hade trott jag skulle yttra.