Tack och hej. Vi ses inte till hösten.

Amigos!

Mitt sista inlägg. Ett som jag aldrig kommer att kunna skriva, annat än för formens skull. Det är med sentimentalitet jag upplevt våren svischa förbi, och oundvikligt ta mig till slutet av bloggeran. En intervju med mig kommer att publiceras under kategorin ”Leva med MS/Andra med MS” här på multipelskleros.nu. Där kan ni läsa om mina tankar om bloggandet, varför jag slutar, och något om mina förhoppningar för framtiden!

Redan nu skall jag nämna en förhoppning, eller snarare ett mål. Rehab! Jag tog upp det när jag träffade neurologen i mars, och hade förberett mig på en kamp. Till min stora förvåning och glädje tyckte hon att det var en god idé. Min neurolog har nog mitt bästa i åtanke, oavsett vad jag ibland tror. Hon tycker att jag skall göra det när jag har fått fast jobb så att jag kan vara frånvarande med rehabersättning. När hon ger mig sådana tips känns det som att hon är mån om mig. Så var det förra året: hon tyckte att det var viktigt att jag kunde plugga klart och komma ut i arbetslivet, få fast jobb. Jag bör gå på rehab inom ett och ett halvt år. Nu är inte någon bra tid eftersom jag inte har fast jobb ännu, men är det någonsin en bra tid? Vissa saker måste man göra för att det är bättre i längden!

Här kommer en farhåga som min förhoppning är att jag skall förskonas från: på Neuro KS ser jag människor i alla åldrar med käppar. Jag träffar folk som ser friska ut men som är sjukpensionärer vid 45-års ålder och därmed har det svårt med ekonomin. Jag är rädd för att det kommer att vara jag en dag. Jag vill vara som alla andra. Kunna jobba heltid tills jag är 65, eller kanske t.o.m. 70 år (tjoho, arbetslinjen). Trots att de flesta av oss längtar efter mer ledighet är det vår förmåga att arbeta som dikterar livsvillkoren. Det läskiga med MS (för mig) är just ovissheten inför framtiden. Är det grejen med MS eller vilken kronisk sjukdom som helst? Det får jag hur som helst fortsätta att leva med. MS:en är förhoppningsvis inte på väg någonstans. Det är däremot jag.

MS är en liten del av mitt liv, och så hoppas jag att det kommer att förbli. Jag får en påminnelse så klart när det är behandlingsdags, när jag yogar, eller när jag bara snubblar eller vinglar till. “Är det MS:ens fel?” är oftast min första tanke. Men tankar är tankar, och de dikterar inte villkoren. Det lärde jag mig i KBT, och även om jag fortfarande inte lever som jag lär i det avseendet vet jag att det stämmer. Det är jag som styr.

Nu drar jag iväg märker jag. Jag vill verkligen inte avsluta det här inlägget. Vill inte säga hejdå. Det känns aldrig så mycket som när det är dags!

Lycka till på färden.

Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll
Himlen dig har i kväll
(Om bland tusen stjärnor – Carl Jonas Love Almqvist)

Kramar från Karin