Kärlek/känslor är det andra ämnet som brytt mig på sistone. Inte så mycket kärlek som känslor egentligen. Som jag berättade här började jag oväntat internetdejta. Lika oväntat, men kanske ändå inte, slutade det här.
Hur som helst, en vecka efter avskedet och mitt i min gå-vidare-process dyker han upp igen, och jag tänker “kanske, kanske, om det blir si istället för så”. Jag bjöd in honom igen. Det var inte en bra idé. Han fortsatte att vara dubbeltydig. Det gjorde ont. Igen. Till slut berättade jag hur dåligt jag mådde av hans beteende. Att han inte ville träffa mig mer var vid det laget redan uppenbart, men jag ville lämna kvar något hos honom att fundera på.
Det kändes bra att vara ärlig mot mig själv (varför är det så svårt?). Jag kände att jag kunde placera honom i periferin av mitt liv (en parallellhistoria, mer om det i nästa inlägg). Aldrig har jag träffat en kille som är så ovetande om sig själv. I psykologikursen pratar vi om metakännande och metatänkande, d.v.s. att kunna tänka/känna om sina känslor, och tänka om sina tankar. Jag önskar att han tog del av dessa föreläsningar. Inte för att jag tror att det skulle göra någon skillnad. Vill man inte rota i sig själv så vill man inte.
När det hela var över (igen) skrattade jag när jag konstaterade att han tickade rätt på allt utom det mentala. Trots att jag vet att den mentala matchningen är viktig så kan jag inte låta bli att tänka: Vad var det för fel på mig? Vad var det i min personlighet som inte passade galoscherna? Att han inte passade mina har blivit en petitess.
Jag vet att jag inte kommer att klura ut något som gör att det faller på plats i mitt huvud. Jag kan tycka att han är omogen men i slutändan måste jag erkänna att han helt enkelt inte passade mig, eller jag honom. Han är säkert en emotionellt öppen person med en tjej som passar honom bättre. Eller också inte.
Det hela kostade mer än det smakade, sanna mina ord. Min bror säger “no pain no gain”. Om man trillar av hästen ska man upp i sadeln igen pronto. Men jag vill inte.
Och jag måste sluta lyssna på Band of horses’ “No one’s gonna love you”. Trots att den är svindlande vacker. 
