Kaos i mitt huvud

Det råder kaos i mitt liv. Eller kanske snarare i mitt huvud.

Idag är det en fantastiskt fin vintersöndag. Klarblå himmel och snö på marken men i mitt tycke är det ett par grader för varmt. Lite känner jag att jag borde gå ut och promenera i solskenet men jag har hunnit med ett pass dans afro, lite inköp på mataffären och i alla fall en kortare promenad längs Kristinebergs strand så nu har jag inte alldeles för mycket solen-skiner-ute-och-jag-är-svensk-så-därför-måste-jag-gå-ut-ångest där jag sitter i soffan framför herrarnas längdstafett.

Inte så mycket kaos inne i lägenheten alltså, men i huvudet snurrar det lite för många tankar. Nu har jag gått tre veckor på rehab, förmodligen är det tiden med mina ”medsjuklingar”, min kurator och övrig personal som gör att så många tankar hoppar upp i huvudet just precis nu. Varför blir jag så arg över orättvisor – stora och små, varför lyckas inte jag hitta nån kille som vill ha mig, kommer jag att lyckas med implementeringen av den nya resebyrån, när kommer mitt nästa skov och vad kommer det att föra med sig, när ska jag lyckas ta tag i målning etc. som behövs i lägenheten, kommer jag nånsin att få några barn osv osv.

Det är en ynnest att ha en kurator att prata med om dessa saker en gång i veckan. Sist tog jag upp det här med min ilska. Jag har blivit arg flera gånger den här veckan, när jag eller andra blivit orättvist behandlade. Min kurator kunde ganska lätt påpeka att det är saker som hänt mig tidigare i livet som gjort att just rättvisefrågan blivit så stor för just mig. Frågan är ju bara hur jag ska hantera den. En fin kollega rådde mig för ett par år sedan att ”bara skita i det”, det tar mest bara en massa energi från mig själv och leder ingenstans att bli arg. Jag lyssnade på honom och har faktisk kommit en bit på väg i det arbetet, men ändå gnager det så ofta i mig, jag vill så gärna säga till den person som jag tycker behandlar mig eller någon annan illa. Givetvis SKA man säga till om stora saker, men det är de här smågrejorna som jag måste lära mig att bara rycka på axlarna åt.

Det här med barn kom jag att tänka på idag när jag under min promenad lyssnade på dokumentären Spring för livet som jag berättat om tidigare i mitt inlägg You’re the inspiration. Jag lyssnar på den då och då när jag är ute och går, den är verkligen en inspirationskälla. Det är så härligt att höra Daniel berätta om hur mycket bättre han mår av sin fysiska aktivitet och det är olika saker som sätter sig i huvudet efter varje gång jag har lyssnat. Daniel och hans fru försöker få adoptera ett barn och det har tagit lite längre tid för dem för att daniel har MS. Nu verkar det som att det går bra för dem, jag hoppas verkligen det, men så kom jag att tänka på mig själv. Jag har ingen man, jag är 35 år och jag har MS – inga toppförutsättningar för att bli mamma vare sig på naturligt sätt eller genom adoption.

Samtidigt som alla dessa tankar snurrar i huvudet försöker jag sköta mitt jobb på halvtid. Vi håller på och implementerar en ny resbyrå i koncernen och det är jag som är projektledare. Detta tar definitivt en halvtid i anspråk och ändå försöker jag hinna med annat också. Det är svårt att hålla sig till att jobba 20 timmar när så mycket behöver göras, speciellt svårt är det nog för att detta definitivt inte är vad jag brukar syssla med i vanliga fall och jag känner ett tungt ok av ansvar på mina axlar. Att Försäkringskassan har så svårt att få tummen ur spär ju på stressen en aning, det kommer inte att bli två roliga lönemånader framöver.
Som sagt, söndag idag. Imorgon börjar en ny vecka. Jag hoppas att den ska bli lugnare. I mitt huvud.

Tredje sträckan nu. Anders Södergren är min favorit. Ligger just nu trea – kämpa på!!!