Bilder från resor åtta år tillbaka i tiden ska placeras i fotoalbum. De har figurerat i olika formationer på väggar i olika studentrum. De har varit en ständig påminnelse om något större, något som bara är mitt eget, och att jag aldrig ska sluta sträva efter att komma ut i världen igen (Jag har varit rädd för att den viljan skulle försvinna hux flux. Det har den inte gjort). En ständig påminnelse om att ”det kan vara bättre än det är nu”.
Efter några år av påminnelse blev det för smärtsamt, för mig, och störande för nya pojkvänner, att gammal kärlek blickade ut från väggarna. Jag hade dem där som en ”tro inte att du kan komma här och lämna några avtryck för jag har redan några som är större än du någonsin kommer att kunna lämna” typ av statement. Jag förstod inte då, eller brydde mig i alla fall inte om, vilket otroligt slag i ansiktet det var.
Så jag behövde försöka komma vidare, och sluta fantisera om det som jag en gång känt för personen på korten. Behövde ta bort alla miljöer som påminde om honom. Så fotona har legat nedpackade i sina fotofickor länge nu. Tidens tand har, om inte fyllt igen hålet så i alla fall lagat det en smula. Jag kan se på korten nu utan en klump i magen. Nu kan jag skrida till verket.
I dag spenderat 837 (!) kr på material för albumet – och det bara för ett av dem. Först tänkte jag köra på dumsnål-varianten och freestyla ihop ett eget album, men blev lyckligtvis ledsagad ur denna idé av ett hjälpsamt butiksbiträde. Och varför inte?
De där fotona porträtterar en tid i mitt liv som betyder oerhört mycket för mig, och har format mitt liv som det ser ut i dag. Jag älskar mina foton. De är en påminnelse om att jag är stark och självständig. En påminnelse som jag dessutom ofta behöver ge mig själv. Vad nöjd jag kommer att vara varje gång jag öppnar albumet att jag inte körde på dumsnål-varianten. Det har jag gjort alldeles för många gånger.
Och förresten… jag ser inte längre dessa foton som ett slag i ansiktet som säger mig att jag kan bättre. Jag tror att jag ser dem som ett fint minne, och att framtiden, oviss till trots, säkert kommer att innehålla fler fantastiska sådana. Det är helt upp till mig själv!
