Jag lämnade Grekland med tungt hjärta. Det kändes som att jag lämnade kvar en bit av mig själv där. Något tog jag med mig, men mest kändes det som att jag lämnade kvar. Jag tänker på möten… mina ljuvaste minnen, och också mest smärtsamma, från tidigare resor, handlar just om möten med människor. Det är som att det ligger skärvor av mig världen över, där det har varit svårast och gjort mest ont. Vissa människor är svåra att skaka av sig, lämnar stora hål. Vissa av dessa hål tycks fylla sig själva, andra är tomma för alltid.
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur viktiga ögonblicksmöten är för mig, den omedelbara attraktionen, wow:et och att omedelbart få fantisera om det storslagna som trotsar alla barriärer. Ju mer omöjligt, desto bättre. Det är, om inte något jag söker, så i alla fall något som jag fäster oerhört stor vikt vid. Ofta alltför stor. Be om mitt lillfinger och jag ger dig hela handen.
Jag träffade någon som fick mig att känna så. Mina tankar, fantasier och förhoppningar började löpa fritt från när jag först såg honom. Att prata med honom var enkelt, roligt, och utmanande. Jag kände det som att jag levde. Det fanns personkemi, klick, connection, magi – det gick att ta på det.
Jag vill citera min musa och husgud Elizabeth Wurtzels ord när det gäller sådan attraktion: “ The honest truth is that when two people connect – I mean really connect – it is damn near impossible to keep them apart. In spite of infinite obstacles, ultimately it will become apparent that the powers that be have conspired to bring them together, and no other outcome could be possible” (Ur “The Secret of Life. Commonsense advice for uncommon women”).
På ett sätt stämmer det…vi var magneter, vi drogs till varandra. Men det fanns en förkrossande aspekt av “hit men inte längre”. Han var upptagen. Han var någon annans. Jag ville ge honom hela handen, trots att han inte på något sätt kunde ta emot den. Bara lillfingret. Knappt ens det.
Så det var med tungt hjärta jag lämnade ännu ett ögonblicksmöte bakom mig. Det stora överhängande “aldrig mer” tynger och hotar att överskugga de ljuva minnena. Jag spelar upp dem i mitt huvud, försöker att pränta in dem och tänka att det räcker så. Men det börjar gå över nu. Det blev bara en liten skärva trots allt. Ett hål som snart är fyllt igen.
Frågan som alltid kvarstår är dock: Är det bättre att vara ledsen över något som har hänt, eller är bättre att inget händer alls?
