Utan dator, internet och tv försmäktade jag i tre dagar hos min pappa i södra Dalarna. Det är en ovanlig företeelse i dessa dagar, att inte ha något av de tre. Men försmäkta? Jag är alltid upptagen med att gå igenom gamla skatter när jag är hemma. Vinden och garderoben i mitt gamla rum är fyllda med saker som väntar på att bli placerade i mitt framtida hem, eller förpassas vidare i näringskedjan. Där hamnar de kläder jag en gång tyckte var fina, men för länge sedan vuxit ut. Kläder som jag nu tittar på och tänker “vad tänkte jag“? Är det alltid så med gamla kläder, gammalt mode?
Jag har en Australien/Asien-låda, med kläder från när jag vistades där för ungefär åtta år sedan. Långsamt, långsamt förlorar lådan sitt innehåll. Det är så mycket som är förknippat med den resan. Nostalgin släpper inte, men resan är så mycket mer än de kläder jag hade på mig när jag träffade min första kärlek. Och det finns oändliga sätt att försöka släppa taget en smula – att eliminera objekt är ett av dem.
Min bror kom upp med sin nya bil – för första gången på många år var treenigheten samlad igen i huset igen, den familj som jag vuxit upp med och i. Det var härligt. Min pappa kändes så glad. Det var mysigt att vistas under samma tak, och höra bror spela gitarr i vardagsrummet om kvällen, och pappa stöka omkring när vi gått och lagt oss. Vi letade svamp i skogen, och rensade bort gamla skor från källartrappen. Och vi dricker alltid kvällste sent. En natt, den sista innan avfärden, vaknade vi alla samtidigt och behövde kissa. Vilken symbios! Jag och min bror låg och vred oss på våra sängplatser, sömnen ville inte infinna sig. Min bror sade att det var som att huset var förgiftat den natten. Men min pappa sade att han hade sovit gott. Min pappa har inga problem med sömnen.
I dag har jag varit på avtackningsfika på mitt gamla jobb. Jag slutade i maj. Jag var nervös, för jag gillar inte att stå i centrum. Lyckligtvis var det som på alla andra fikaraster där – det var ingen som direkt fokuserade på mig. Det är både en trygghet och en ledsamhet. Men jag vågade prata lite om mitt nya jobb. Och jag vet att det finns folk på gamla jobbet som har sett mig, trots att jag inte gjort så mycket väsen av mig. Jag har även sett dem. Jag tänker särskilt på en man. Han är gottlänning. Och på min mentor. Det var hon som inspirerade mig till att klippa av mig håret.
I kväll har jag, trots en stundande Greklandsresa, känt mig ångestfylld… det kan vara det att skolstarten är runt kröken, att jag tycker att jag har gjort av med för mycket pengar på underkläder (det är boxertrosorna som spökar), och att det ligger saker som ska fixas överallt. Eftersom jag oftast är på väg någonstans, både fysiskt och i tanken, så har jag ett pågående projekt som går ut på att jag ska göra mig av med saker. En in, en ut-principen, som på krogen. Tyvärr kommer det mer saker in än ut. En dag, när jag har ett riktigt hem, ett permanent, kanske den hetsen ger med sig?
