Jag ska måla hela världen lilla mamma

“Alla blommorna du gärna ville köpa
lilla mamma jag ska måla dem till dig
jag ska måla hela världen lilla mamma
och allt ska bli så ljust och glatt för dig”

Efter en vecka hos mamma börjar det bli dags att styra kosan på andra vägar. Och det är då den alltid slår mig: skulden. Jag har inte gjort någonting för mamma. Att bara finnas i hennes närhet, krama henne, dricka te och lösa korsord tillsammans med henne räcker liksom inte. För jag har ju inte gjort någonting. Ingenting praktiskt, ingenting som lämnar ett påtagligt avtryck i vardagen.

Så jag säger: “jag ska städa åt dig mamma”. Och jag städar. Jag gör det grundläggande: skurar och dammsuger, städar badrumsskåpen, bäddar sängarna, diskar, småplockar lite. Men det jag helst vill göra är att ta alla lösa papper, tidningar, halvtomma plast- och papperskassar som planlöst flyttar runt i huset och antingen ge dem ett slutgiltigt hem i något skåp/någon låda, eller skicka i väg dem på den eviga vilan. Men jag kan inte. Inte mitt hem. Inte mina saker. Inte min militäriska ordning .

Under mitt städderby dyker irritationen snart upp: först manifesterar den sig i att jag blir irriterad på att mamma alltid eftersträvar ordning men aldrig når den. “Det är enkelt” tänker jag, “ta fram en sak, använd den, ställ undan den”. Om saker inte får plats i skåpen är det ett tecken på att man omger sig med mer prylar än vad utrymmet tillåter. Men det är mitt ideal. Jag blir nervös av att ha en massa saker framme. När den första vågen av irritation börjar komma vet jag att jag måste sluta städa, sluta lägga mig i något som inte är mitt liv och inte heller mina val. Jag börjar bli redo för att fara.

I andra hand vandrar irritationen vidare till mammas och hennes mans relation. Jag börjar tänka på könsroller och hur klassiskt indelade dessa är i deras liv. När jag växte upp delade mina föräldrar på allt, och min pappa var hemma med både min bror och med mig. Men så går mamma och träffar Herr G från Norr, och deras relation utvecklar sig till ett skolboksexempel av snedfördelning. Men det är inte G:s görning ensam, det vet jag ju. Det är mammas kropp som sagt i från för länge sedan, och således ägnar G sig åt de tunga utomhussysslorna, och mamma dealar med insidan av huset. Och sin rygg. Och insidan av huset. Och sina axlar. Och insidan av huset. Och sina hälsenor. Och det är också mammas val att inte ställa högre krav. Att tycka att det är rättvist att hon gör alla varje- dag- löpande sysslor inom husets väggar.

Men jag kommer i från ämnet nu… när jag har gått och städat i flera timmar är jag snart förblindad av raseri och vill släpa mamma i från det här hemska som hon har valt själv. Jag inser också vad jag har sagt:” jag ska städa åt dig mamma!” Så jag rättar mig: “Jag ska städa åt er”! Men hur mycket “er” är det, om jag vet att om inte jag städar, och inte mamma gör det, så gör ingen det? Och då blir jag förbannad igen. Och då vill jag snart åka och jag tänker att jag aldrig ska ha det som mina föräldrar. Mina relationer ska vara annorlunda. Och jag har ett svagt minne av att mamma, om sina föräldrar, har sagt exakt samma sak! Cirkeln är sluten.

Vad jag vill ha sagt med det här blogginlägget är oklart, även för mig som tänkt på det under en hel dag, och som faktiskt suttit ned och skrivit det. Å ena sidan vill jag säga att jag tycker att mamma är värd allt gott, och att jag vill ge det till henne. Å andra sidan vill jag säga något om könsrollerna. Och å den tredje sidan tänker jag att alla väljer hur de utformar sina ideal, sina liv.

För framtiden: städa inte dina föräldrars hus om det i slutändan gör dig mer irriterad än tillfreds. Lägg dig överhuvudtaget inte i dina föräldrars relationer. De kommer ändå, liksom du själv, att göra precis som de vill, och med största sannolikhet, luta sig tillbaka på gamla vanor och rutiner. Precis som du!