En dag med ösregn och åskoväder har övergått till en fantastisk, ljum och stilla sommarkväll. Så frestande vacker att jag och barnen ändrade på kvällsrutinen och gick ut i trädgården efter middagen. Mia är bortrest med jobbet denna vecka, så det är bara vi tre hemma.
Barnen gungade och cyklade runt på terrassen medan jag rensade ogräs och pratade med förbipasserande grannar. Det moderna livet i villakvarteret är förvisso bara en skärva av mänsklighetens uråldriga kamp mot naturen, men det är rent fantastiskt hur mycket just det man inte vill, växer just där man inte vill att det ska växa. Maskrosor i gräsmattan, gräs i stenläggningen, allsköns ogräs i Queen Mias Rosegarden…
Efter fem år kan jag också konstatera att det jag förr trodde var floskler om villalivet är dagsens sanning, i varje fall enligt erfarenheterna i den här familjen:
- hantverkare är oberäkneliga och svåra att ha att göra med,
- har man ett hus med trädgård tar projekten aldrig slut, det finns alltid saker som måste göras.
Större delen av vår projektlista har dock flyttat utomhus. Ungefär halva trädgården är fortfarande i sådant skick att det krävs en hel del jobb för att lyfta den till målet: en nivå där man bara behöver klippa gräsmattan och hålla efter ogräset i rabatter och fruktträdgård. Men vi arbetar oss så sakteliga runt huset, nu senast genom att montera lekstugan. Ytterligare ett lager färg, lite smultronrabatter runt om och en liten stenlagd gång fram till lekstugans entré blir förmodligen nästa steg.
Just nu hälsar vi på hemma hos blåmesarna någon gång varje dag. I julklapp fick jag nämligen en fågelholk med inbyggd kamera som filmar i svart-vitt med hjälp av infrarött ljus. Och ljud! Det var roligt att se de första grässtråna samlas, ganska roligt att se när äggen ruvades… Men nu, nu är det verkligen full rulle: för ett par dagar sedan kläcktes äggen! Nykläckta fåglar är verkligen inte vackra: skinn, ben och ett stort MATA MIG!-gap. Vi tror att det är sex ungar, tyvärr har de valt att hålla till i ett hörn dit kameran inte riktigt når(!). De växer i rasande fart, nu har de börjat kivas om utrymmet och snart lär de nästan fylla utrymmet i holken.
Hade jag varit mer teknikintresserad hade jag kanske luskat ut något sätt att se bilden i datorn, men mitt intresse för datorstrul är väldig lågt, så ingenjör jag är. Så här är några bilder som jag alldeles nyss fotograferade av TV:n… :-)
Större delen av familjen Blåmes, ungefär en vecka gammal
Det gapas efter mycket...
Åhhh, vilka söta ungar. Vilken fantastisk uppfinning med kamera i fågelholken. I morse störtade en fågelmamma mot ett våra fönster (Koltrast). Hon låg där och kippade efter andan. När jag skulle öppna dörren för att se hur skadad den var kvicknade hon till och sprang iväg. Jag hoppas att hon kan återvända till sina ungar som troligen finns någonstans i skogen.
Ja, de är i varje fall snällare mot ögonen nu än för några dagar sedan…
Men hux flux förvandlas de till smått odrägliga fågeltonåringar som bara ska ha och ska ha!
Som kvarterets skatungar som nu nästan är lika stora som föräldrarna, men ändå inte verkar kunna göra mer än att hänga efter, tigga, flaxa och gapa.
Hörni! Fånga era egna maskar! Klipp er och skaffa ett jobb!
Hrm. Fast så länge inte mamma och pappa skata klagar så ska inte jag göra det heller.
Det är förresten lite intressant att det bara verkar vara “frigående” fågelungar som blir ulliga, gulliga dunbollar: andungar och kycklingar vinner ju lätt varje söthetstävling mot små pilfinkar och duvungar. Eller?