I kväll, när jag borstade tänderna, började tankarna vandra. Jag drog mig till minnes våren 2006, innan jag blivit diagnosticerad. Jag var arg då. Jag kände mig ensam. Jag hade nyss flyttat tillbaka till Uppsala för att återuppta mina studier, och den som kändes mest vettig och inkännande var min före detta pojkvän. Det kändes som att ingen annan förstod, eller försökte förstå min oro. Det handlade mer om deras, om de ens hade någon. Jag sov på en madrass på golvet i en i övrigt tom studentlägenhet, vilket säkert inte avhjälpte min dystra situation.
Min kompis frågade mig: “Kommer du att dö nu?” Det lugnade verkligen mina oroliga tankar :) Bland det första min läkare sade till mig var att jag inte kan dö av ms. Det var också en villfarelse jag levde med under några år, till min pojkvän, vars pappa sedan många år var drabbad av sjukdomen, och som hade mer kunskap om den än jag, tog ur mig. “Man kan visst dö av ms”, sade han. Jag har även hört på annat håll, av personer som arbetar med ms-sjuka, att det är sant. Vad är det som dödar? Sjukdomen i sig? Konsekvenserna av den? Samtidigt som det är oroväckande är det inget jag funderar på, är ingenting jag borde fundera på.
En aspekt som däremot kan vara mer trolig är inkontinens. Jag pratar inte ålderdomsinkontinens, utan den inkontinens som jag har förstått kan drabba just ms-patienter. Hur kommer det sig att det blir svårare att känna när det är dags att gå på toaletten? Varför går jag överhuvudtaget på toaletten oftare sedan jag blev “sjuk”? Det har inte min doktor berättat för mig. Min pojkväns pappa hade i alla fall en flaska i bilen, för nödfall.
