Glasberget

En sak som jag  har svårt att hantera, är hur jag ska förhålla mig till andras råd om livet.
I sammanhanget tänker jag på kärlek: hur andra menar att den är, kan vara, ska vara. Jag är en romantiker. Jag tror på det som ögonblickligen känns, och har lite tålamod med och tilltro till det som inte känns direkt. Ett av det misstag jag gör är att alltför frikostigt dela med mig av mina tankar om mina känslor.

På jobbet har jag fått höra att jag har en naiv syn på kärleken, att jag har för höga krav, och att jag kommer finna mig på ett glasberg när jag har passerat de trettio. “Jag kommer att fundera på varför ingen dög”. Att det kommer från en nygift trettioplussare med sitt första barn i magen, och att hon och jag antagligen har olika syn på tvåsamhet och förhållande verkar inte spela roll, varken för henne eller för mig.

Samma situation utspelade sig med några klasskompisar. Återigen uttalade sig mitt umgänge om en personlig reflektion, utan att veta bakgrunden. Jag försökte förklara den magiska kärlek-vid-första-ögonblicket-känslan som jag värdesätter. Någon menade att jag är ju inte längre ihop med någon av mina tidigare pojkvänner, så vad spelar den känslan för roll?

Vad ska jag säga? “Det gör ont när du säger så där?” “Du känner inte mig?” ” Får jag tro på att min känsla är sann för mig?” Vill inte förklara varför jag blir ledsen. Jag har inga svar, jag kan bara utgå från mig själv, och välja att inte uttala mig så om en annan människas erfarenheter. Fem års terapi har inte lärt mig att värja mig, och jag inte har lärt mig konsten att censurera och bara tala med “rätt” människor, d.v.s. de som står mig nära, känner min historia, mina mödor, mina förhoppningar. Kanske ligger det något i vad de säger? Världen är inte inkännande. Det är bra om jag lär mig att hålla truten.