Igår var det “fixardag” på dagis. Skolgården skulle rustas upp och projekten var många: måla staketet runt gungorna; plantera växter; bygga ett låtsaskök, en snickarhörna och en scen… Alla fröknarna var där och föräldrarna var inbjudna och uppmanades ta med spadar, sågar, hammare, räfsor eller vad man kunde komma på.
Jag lastade bilen med lite blandade verktyg samt åtta små hallonplantor som dykt upp som rotskott på fel ställen.
Det var bra uppslutning av föräldrar, tycker jag. Vi som var där hade trevligt och fick en hel del uträttat. Jag fick påtat ner hallonen i ett hörn av fotbollsplanen efter det att vi sågat till köket (det vill säga fällt ner en diskho i ett gammalt bord), och alla övriga projekt verkade också ros i hamn. Och korvarna var precis så ojämnt grillade som de ska vara när de äts på stående fot med arbetshandskar i bakfickan.
Återigen blev det tydligt att man tar på sig olika roller i “grupparbeten” som dessa: de som jobbar, de som dyker upp och hejar på från sidan – och så de som överhuvudtaget inte syns till. Från barndomens städdagar i radhuset och julfester med klassen, via studentkorridoren och nationslivets evenemang, till fester och flyttar i företagsvärlden och nu i föräldrarollen för barnens grupper – det är i stort sett alltid samma personer som är där, som hjälper till, som utför.
Visst, man kan vara bokad på annat håll eller precis haft ryggskott. Det finns många giltiga ursäkter, men om det inte är första gången som gruppen ska göra något liknande så kan man ofta väl förutspå vem som kommer att hugga tag i en sopborste och vem som kommer att pipa hem lite diskret.
Man kan fundera på om det beror på arv eller miljö? Ligger det i generna att tycka det är nödvändigt (och oftast roligt) att ställa upp, eller är det något man tar efter från sina föräldrar?
När jag var liten var mamma och pappa alltid med på alla evenemang. Som niondeklassare var det kanske inte så roligt att just mina föräldrar (och min lillasyster!) skulle följa med på klassresan till Frankrike. Mina föräldrar och Jockes pappa som är polis…
Men redan då var det egentligen lite kul, särskilt som flera klasskompisar tyckte att jag hade “såå häftiga” föräldrar. Och med lite perspektiv inser jag hur priviligerad jag var.
Framtiden lär utvisa hur många föräldraaktiviteter jag kommer att orka vara med på, men jag tror på samtliga. Både för min egen skull och för mina barns skull (om nu miljön skulle vara viktigare än arvet).
För det är mycket roligare att sopa än att smita hem.
Ha,ha, ha…Så bra du beskriver skolgårdsdagen! Jag skulle vilja lägga till ytterligare en kategori människotyper. De som kommer och har jättekul och står och pratar med andra och glömmer att heja på från sidan. Tack och lov är de som kommer och jobbar ändå de flesta, vet jag efter 35 år som klasslärare.
Vi har dem att tacka för mycket hos oss.
Numera, efter nya tidräkningen i MS-tiden, är jag den som hjälper till med grillkorvarna. Gemenskap och arbete för en god sak ger glädje!
Ja, har man jättekul och pratar med andra så räknar jag det som att man hejar på från sidan. :-) Moraliskt stöd snarare än muskulärt dito, så att säga.
Humörhöjare och korvgrillare behövs också för en lyckad fixardag.
Jag kan förresten meddela att sonen varje dag stolt rapporterar att han vattnat hallonplantorna – och än så länge verkar alla ta sig.
Trevligt med humörhöjare tycker jag. Det är många som inte vågar för att de tror att dom inte kan men gör man sitt bästa räcker det oftast långt.