I går hade jag en magisk dag. Den inleddes med brunch på Reimers holme, i den fantastiska funkisetta dit jag kommer att flytta i juni månad. Sedan fortsatte den tillsammans med min lunch- gone drink-date E. Vi promenerade utmed vattnet mellan tullarna Horns och Skans. Ni som är stockholmare vet vad jag menar, och ni som inte vet – hit vallfärdar vi när solen börjar stråla och glasskioskerna öppnar, en oas i staden väl värd ett besök.
Sedan fortsatte färden in i djupaste södern, det s.k. SoFO,och ett besök hos den fantastiska kungspudeln med dreadlocks, Beppe, som huserar i en klädaffär som jag aldrig kommer ihåg namnet på, men som också är väl värd ett besök – om inte för klädernas skull, så för Beppes. Han är ett livselixir! Sedan upp genom en kyrkogård och vidare genom trånga kullerstensgränder, över Mosebacke, och fram till Mariatorget. Vi lunchade, löste korsord i parken, kramades och tittade på vårglada människor och hundar, mest hundar faktiskt.
Tunnelbanade oss senare till Sturebiografen och såg, på E:s rekommendation, Hemligheten i deras ögon, en argentinsk film som tog hem årets Oscar för bästa utländska film. Den beskrivs enligt en recensent som en kärleksaffär och thriller, och det kan vara en korrekt beskrivning. Den hade i alla fall element av spänning, snyggt foto, och tidsöverspännande kärlek, och det går i alla fall ofta hem hos mig. Mer än gick hem faktiskt, jag rekommenderar filmen varmt. Och sällskapet!
Efter filmen introducerade jag E för Babs magiska värld, och drack en Ruby Tuesday. Bartendern känner igen mig, och det har aldrig hänt mig förut. Sedan strosade vi genom den skymmande vårkvällen, förbi Slottet och hamnade slutligen ovanför Vikinglineterminalen, där vi skådade ut över den Stockholmsvy som aldrig sviker, och som känns i hjärtat. Kvällen var ljum, himlen magiskt blå, och dagen, ja, det var en sådan fin dag som bara oplanerade dagar kan bli.
