Det är snart tio år sedan, precis före min sjukdomsdebut, som boendesituationen i Stockholm blev ohållbar. Jag hyrde en klassisk funkislägenhet på Gärdet i andra hand, utan fastighetsägarens tillstånd, av en tidigare kollega. Fastighetsbolaget undrade förmodligen vem som bodde där eftersom personen på kontraktet – kollegan – även ägde en bostadsrätt inne på Östermalm tillsammans med sin fru. Under hösten kom det rekommenderade brev till min hyresvärd och efter en snabb förhandling i Hyresnämnden någon gång i mitten av december år 2000 fick jag (eller egentligen min kollega) beskedet att flytta senast siste januari.
Mia och jag var vid detta lag inte djupare involverade än att vi träffades regelbundet och trivdes mycket bra tillsammans. När jag hade förvarnat henne om att jag hade något viktigt att prata om hade hon förväntat sig att jag skulle göra slut. “Han väljer att dumpa mig ute på restaurang, vilken mes!” Efter viss tvekan berättade jag att jag snart stod utan bostad och undrade om jag kunde få flytta in hos henne. Jag blev lite förvånad över hur lättad och nästintill glad hon verkade – så bra nyheter var det väl ändå inte att jag inte hade någonstans att bo…
Till saken hör att Mia också haft en lite orolig bostadssituation; bland annat ledde olyckliga omständigheter (motparten avled!) till att en muntlig överenskommelse om en lägenhet inne i Gamla Stan aldrig hann komma på pränt. Hennes lägenhet var då redan såld, men hon hade lyckats få ett rivningskontrakt på ett ungkarlshotell i närheten av Medborgarplatsen: ett rum stort som ett studentrum och med ståldörr, om jag minns det rätt.
Och ja, under den här perioden i våra liv spenderade både jag och Mia mer tid på jobbet eller ute på lokal än hemma…
Men bara någon dag efter att jag bjudit in mig till att bli sambo fick hon brev med beskedet att totalrenoveringen av huset skulle inledas efter årsskiftet. Så nödlösningen – att jag flyttade in i hennes etta på ungkarlshotellet – fick ersättas av en paniklösning: att hon flyttade hem till mig under januari och att vi därefter blev hemlösa.
Vad har då detta med mitt liv idag och min MS att göra?
Ja, om jag får spekulera så tror jag att stressen under denna period innebar en utlösande faktor för min MS. Och att jag och Mia inledde vårt liv tillsammans på ett så… dynamiskt sätt gjorde att vi snabbt kom att stå varandra väldigt nära och la grunden för att vår relation har klarat av allt kaos vi gått igenom sedan dess.
