Min första kärlek träffade jag på ett hostel i Singapore, vi borstade tänderna tillsammans i en korridor och inledde vår första konversation ackompanjerade av tandkrämslödder. Jag hade sett honom några dagar tidigare, på ett annat hostel i samma stad, som hastigast i lobbyn hade min blick landat på honom. Jag visste direkt att han var en kille för mig.
Dagen efter vårt slumpartade möte i Singapore stötte vi på varandra i Kuala Lumpur, och sedan, samma dag, möttes våra vägar två gånger igen. Vi bara log, jag något generad. Jag hade varit på resande fot ett bra tag vid det laget, och tanken på att en reseromans skulle kunna leda till något fanns inte. Jag var trött på att mötas och skiljas, och mycket skeptisk. Vi hade ju heller knappt ens pratat med varandra.
Ödets nyck, eller vad man kan välja att kalla det, vävde dock vår resa samman och vi inledde ett förhållande som kom att vara i nio månader. Först reste jag med honom och hans vänner i Asien i två månader, sedan tillbringade jag fyra månader i hans hemstad i England. Jag älskade honom från första stund och var livrädd för intensiteten i mina känslor mesta tiden. Jag var då tjugo år, och hade aldrig upplevt något liknande, trodde inte att jag kunde känna så starkt för en annan person. (Och det har jag heller inte gjort igen).
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på kompromisser, och främst kompromisser gällande kärleken. Jag vill att kärleken, eller kanske mer realistiskt, intresset för en person, ska kännas som det gjorde den där dagen i Singapore, som ett bombnedslag. Jag vill inte att det ska växa långsamt fram, även om det så klart ändå gör det ju mer man lär känna varandra. Jag vill inte hamna i en situation där jag tänker att jag vänjer mig. Det har hänt förut, och har aldrig varit särskilt lyckat. Ändå, när det är stiltje på intressefronten är det lätt att börja experimentera med de idéer jag har om hur jag vill att jag ska känna, hur det ska kännas. Om det ens är nödvändigt att det ska finnas någon är en annan fråga som också begrundas, men den får inte vara med här.
Jag och en vän pratade om detta häromdagen, och han uttryckte det så roligt. Han sade: ”Det är klart man vill känna att ta mig till havet och gör mig till kung” varpå vi båda brast ut i skratt, och fortsatte vårt citerande: ”Bang on target pal!” Och det är verkligen precis så som jag vill ha det.
