Det är en förhållandevis intensiv period just nu. Jag skriver förhållandevis, för de flesta hade väl inte tyckt det är så farligt. Inte jag själv heller, för tio år sedan. Men jag har ett förhållandevis intensivt schema just dessa dagar.
I onsdags lanserades ett projekt jag arbetat till och från med sedan i november. Sista minuten-ändringar, annonskampanjen, de underliga problem som tenderar dyka upp i allt dator-relaterat, frågan huruvida alla administrativa rutiner finns på plats, användare som inte uppför sig som beräknat… det är skojigt men tar mycket mer tid än man kan tro.
Och det illustrerar ett av mina största problem.
Det som kanske varit svårast för mig att hantera med med sjukdomen är nog att jag tvingas bromsa mig själv. Kroppen orkar inte längre så mycket som jag är van vid, och ofta märker jag inte signalerna på att jag är på väg att överanstränga mig förrän det är för sent, och då blir jag inte bara trött, utan väldigt trött.
Jag har liknat det vid en skridskoåkare som glad i hågen susar fram över blankisen, men utan att märka det skrinnar ut på för tunn is. Av bara farten hinner han åka en lång bit innan isen brister. Det blir en väldigt lång väg tillbaka innan isen bär och det går att ta sig upp igen.
Åker man skridskor kan man ha med sig en ispik för att kontrollera isens tjocklek. Jag har inte lyckats hitta något verktyg som hjälper mig inse att det är dags att lugna ner sig lite. Jag får inte så tydliga signaler från kroppen på att jag är på väg att förta mig. Flera gånger har jag gått upp i arbetet – en workshop, en strategisession framför whiteboarden, självdeklarationen(!) eller bara skriveri – för att dagen efter vara helt sänkt. Och dagen efter det.
Så nu försöker jag hålla ett självdistansierat öga på mig själv, att lägga band på mig och undvika att ha för mycket på gång. Det gäller inte bara arbete, utan även allt annat.
Dottern fyller förresten två år idag (Hurra! Hurra! Hurra!), så kanske skulle man baka lite födelsedagsbullar…?
Hej,
Jag har ett tag haft funderingar över mina domningar i fot, fingrar och händer samt trötthet och så springer jag på MS i ett ev kommande projekt. Nu vill jag inte påstå att jag har MS men när jag läser symptomen så känner jag att det är dags för mig att undersöka mina domningar. Hur gjorde du första gången, vart vände du dig? Till en vårdcentral?
Mvh
Magnus
Hej,
Är man orolig för sin hälsa så tycker jag alltid att man ska kontakta sin läkare. Även om det inte leder till någon diagnos eller behandling, så är det värdefullt att ha gjort en undersökning om det längre fram skulle förvärras eller tillkomma symptom.
Det är enbart en neurolog som kan diagnostisera MS. Det vanliga är att man får remiss till en neurolog från sin allmänpraktiserande läkare, och för att ställa en evtentuell diagnos så måste man genomgå en medicinsk utredning. Du kan läsa mer om utredningen här:
http://www.multipelskleros.nu/MS-I-FOKUS/Om-MS/Hur-staller-man-diagnosen.aspx
Jag vill minnas att jag gjorde precis som du skriver: jag bokade tid på vårdcentralen (fick tid snabbt när jag berättade om mina då rätt allvarliga symptom) och läkaren där remitterade de mig till en specialistläkare på neurologkliniken för vidare utredning. Mina symptom var väldigt uttalade och jag fick kortison-dropp för att mildra inflammationen/skovet, men ms-diagnosen dröjde över två år tills efter jag haft ytterligare skov.
Hör av dig till vårdcentralen och berätta om dina symptom – och hör gärna av dig hit igen.
Lycka till!
Bo
Hej!
Det är väldigt intressant att läsa din blogg. Fick tipset igår. Skridskoåkaren var en bra metafor! Själv har jag lärt mig kroppens signaler skapligt. Jag känner mig irriterad och vresig och ser fel på ALLA i omgivningen, fast det är mig det är “fel” på. Jag tillhör dem som ringde runt från sjukhuset för att förklara varför jag varit så “knäpp” i kroppen en tid. Ingen vinner på att hålla sjukdomen hemlig och s.k. sjukdomsvinst har jag inte stött på.
Mvh Ylva (75% frisk)