Vissa saker har jag upptäckt tack vare min MS, saker jag aldrig reflekterat över tidigare.
Exempelvis är det ju någorlunda allmänt känt att människan är väldigt känslig i händer och fötter – något som de kittliga kan intyga. Att vi har väldigt många känselceller i fotsulorna trodde jag mest var något som hängt kvar genom evolutionen sedan apstadiet – när det var bra att kunna hänga i trädgrenarna och skala banan med fötterna. Men när människan började använda skor så…? Är det inte lite slöseri med nervceller att spendera dem där?
Det var innan jag fick mina känselrubbningar. (Det surrar och sticker konstant i mina ben, som nere i fötterna och sedan avtagande upp till höften.)
I en empirisk studie på mig själv konstaterade jag att balansen inte bara beror på vätska i innerörat, utan även på synen och känseln i just fötterna . Jag kan intyga att det är väldigt svårt att hålla balansen när man står i duschen med schampoo i ögonen och vatten i öronen om man dessutom inte riktigt känner fötterna…
Att stå på torra land är inga problem, men tar man bort både syn och känsel blir det väldigt svårt för balanssinnet. Det är ett samspel; försvinner en signalkälla behöver kroppen kompensera det genom att träna upp de övriga, vilket tar tid. Visserligen har känseln i fötterna gradvis förbättrats, men kanske har jag också bättre balans nu än för tio år sedan.
Idag kan jag gå obehindrat, och det syns inte att min känsel är nedsatt.
Däremot springer jag lika smidigt som en tennsoldat.
