Hej och välkomna!
Du har anlänt till min blogg här på multipelskleros.nu.
Jag heter Karin och skriver till er i egenskap av att ha MS. Min diagnos ställdes någon gång under sommaren 2006, efter, som kanske för många av er, en föregående period av de första symptomen. Sedan följde remiss till en neurolog (eller neurotiker, som min vän brukar kalla dem) och ett antal neurologiska undersökningar. Sedan väntan; väntan på att symptomen skulle avta eller återkomma. Och nu är jag här, diagnostiserad och klar.
Jag studerar på universitetet här i Stockholm, och arbetar med utbildningsfrågor. Jag jobbar på att bli en mer fysiskt aktiv person, inte minst för MS:ens skull. Jag tänker mycket. Jag lever mycket av mitt liv i mitt huvud. Det försöker jag avhjälpa genom att gå på yoga ibland, och nu i veckan ska jag äntligen börja ta tennislektioner, något jag länge velat göra. Det är något så kraftfullt över att spela tennis, att slänga kroppen till höger och vänster, parera slagen, och triumfen i att få till en riktigt bra boll, som smackar i hallen.
Jag har funderat mycket på vad jag ska skriva om här, för er, för mig själv… jag är t.ex. inte särskilt drabbad av min sjukdom, utan har haft lindriga skov (även om de påverkade och skrämde mig). Den behandling jag har fungerar bra för mig. Jag funderar egentligen inte så mycket på min sjukdom. Jag har inte träffat särskilt många som har MS.
Har jag dragit några lärdomar av att ha blivit diagnostiserad med MS? I dagsläget inte så många… när jag blir trött funderar jag på om det är “riktig” trötthet eller MS-relaterad, när det kryper i benen funderar jag på varför och om det någonsin kommer att sluta (antagligen inte), och ibland undrar jag vad som kommer att hända senare (omöjligt att säga). Med dessa obesvarade frågor i bakhuvudet kan jag ändå säga att jag är glad för att jag får skriva här, att jag får göra något jag tycker om, med eller utan MS.
Jag hoppas att jag ska få ta del av era funderingar om MS i framtiden.
Tills vi ses nästa gång!
/Karin
Fina Karin… skönt och enkelt skrivet… på lördag svettas vi i ärtiga shorts på yogamattan… även en stel datortönt måste ju mjuka upp sina leder/ Kram
Så kul att jag fått nys om den här sidan!
Jag tror att vi alla blir lite skräckslagna när skoven kommer. Oftast går de ju över, men lite skovrester stör och irriterar hela tiden. Håller med om att aktivitet är viktigt för kroppen och själen. Jag försöker träna tre vattengympapass i veckan och sjunger i kör också. Lycka till! Ylva
Hej Ylva!
Vad spännande att få ta del av hur du tänker om skoven. Jag har inte reflekterat över att andra kan känna samma sak som jag.
I vintras var jag med min mamma på vattengympa … det var riktigt jobbigt, vilket jag inte trodde att det skulle vara.
Många tänker även att yoga (som jag går på) handlar om att sitta på en matta och meditera. Som allt annat handlar det väl om hur mycket man väljer att pusha sig själv.
Skriv gärna igen… jag funderar på vad våra läsare är intresserade av att ta del av, eller diskutera, och vill gärna ta del av hur andra tänker både om MS och annat.
Hälsningar Karin