HCP
  • Loading...

Den Stora Uppdateringen

10/03/2010 – 16:46

Jag fick en Facebook-inbjudan från en Björn P idag. Mig veterligen känner jag ingen Björn P, men jag har fått underliga väninbjudningar tidigare, ifrån allt från finska riksdagspolitiker till stekiga Stureplansbrats. (Efter att Barack Obama vunnit presidentvalet har jag fått flera inbjudningar från amerikaner som chansat och skickat till en mailadress som tillhör mig, inte B.O. i Vita Huset… – eller hans hund!)

Men se! Björn P är ju den Björn som tidigare hette Björn K! Vi gick i samma gymnasieklass tillsammans! Skoj! Dags för Den Stora Uppdateringen, alltså. Gift? Barn? Jobb? Hus?

Alla i min ålder som jag har pratat med har återknutit kontakten med kompisar från förr och fått göra Den Stora Uppdateringen. Det är tidigare klasskamrater, grannar, kursare, kollegor och liknande som dykt upp via Facebook, LinkedIn eller något annat onlineverktyg. Jag tillhör generationen som tog studenten för ungefär tjugo år sedan, så det har passerat en del bekantskaper sedan dess.

Det är lite roligt att inse att de som idag tar studenten aldrig kommer att behöva återknyta kontakter – helt enkelt för att de inte kommer att tappa dem! (Möjligtvis välja att dölja deras statusuppdateringar…)

Om du tycker att “det är kul att man kan hitta gamla kompisar på nätet” är du född före 1990.

När jag nu skickar Den Stora Uppdateringen till Björn, hur mycket berättar jag om min MS? Jag har ju tidigare lite kaxigt konstaterat att jag inte ser mig som sjuk, men är inte sjukdomen egentligen en del av min identitet?

Den Stora Uppdateringen: Gift? Barn? Jobb? Hus? MS?

Ja, ungefär så.

Jag valde tidigt att vara öppen med min sjukdom. Inte offensivt pushig, men öppen. Jag jobbar inte heltid eftersom jag inte orkar på grund av att jag har MS. Jag tror också att ju fler som känner till och har en personlig relation till sjukdomen MS, desto bättre.

Själv är jag så gammal att jag tycker det är kul att hitta gamla vänner på nätet…

Av Bo | Postat i Familj & Barn, Relationer, Tankar & Reflektioner | Kommentarer (0)

Doktorns ordination: jeans, yoga och ränder

09/03/2010 – 19:58

Jag är van vid att pendla mellan motpolerna hopp och förtvivlan inom samma dag, samma timme, samma tanke – det är något som jag försöker att vänja mig vid. På sistone har jag dock varit ganska jämn , och jag tror att det är tack vare den intensiva yoga- och aktivitetsregim som jag påbörjade efter nyår. Jag har helt enkelt inte tid att grubbla som jag brukar göra.

Våren känns för mig ofta som en avgörande period. Det är då fiffiga och meriterande sommarjobb ska hittas, sökas och fås, och jag upplever att det är lätt att tappa fokus på det jag gör nu. Det är alltid det som kommer sedan som är mest intressant Mindfulness, någon? Jag halkar efter och underpresterar i skolan, och blir så besviken på mig själv. Det kan kännas som att jag sjunker.

Veckorna är packade med aktiviteter, och på helgerna ska jag hinna med att t.ex. plugga, vilket ju egentligen är, och borde vara, min huvudsysselsättning. På helgerna sover jag mycket… och får ångest för allt jag inte gör men borde göra, vilket resulterar i att jag bara gräver huvudet ännu djupare i sanden. Jag halkar lätt in på existentiella spår: vem är jag, vad vill jag, är det så här det ska vara? Jag blir mycket besviken på att jag, bakom yogan, tennisen, extrajobbet och skrivandet egentligen inte är mer än det här. Det där tomrummet som har styrt så mycket,  och som vill att jag ska lägga mig ned besegrad , är svårt att tygla. Jag tror dock att jag vet vad jag behöver för att komma i balans igen: yoga, yoga och mer yoga. Om jag stannar upp en stund för länge är jag rädd att den riktiga Karin ska komma i fatt mig och hålla mig kvar.

I ett försök att piffa upp mig själv ska jag färga min nya frisyr i morgon. Och jag håller ögonen öppna för Acne Hex summer blue.

Jag har blivit lite förälskad också, i ränderna på Sonia Rykiel pour HM collection. Tyvärr upptäckte jag dem lite för sent, så jag är förpassad till att fynda dessa dyrgripar på Tradera och Ebay. Jag hann dock köpa två toppar på Hennes & Mauritz outlet på hemsidan innan de sålde slut.

SoniaRykielLingerie_1_lowres

Av Karin | Postat i Intressen | Kommentarer (0)

Fler tillfälligheter

06/03/2010 – 13:55

Jag vet inte vad det är med 2010, men än så länge har det mest varit fullt av sjukdomar.

Och då menar jag inte för mig, jag har varit frisk. “I övrigt frisk” är nog ett bättre uttryck.

Nej, det är barnen som det har spökat för.

Dottern är två år, och sonen fem. Båda går på dagis ett par timmar om dagen, så jag förmodar att problem med virus och bakterier egentligen hör till. Men ändå – under hela 2009 stannade de hemma två dagar; hittills i år känns det som att de tillbringat fler vardagar hemma än på dagis med nya temporära åkommor nästan varje vecka. Halsfluss. Trillat och slagit upp blödande sår i huvudet. Maginfluensa. Ont i armen(!).

Nu senast är det dottern som fått ögoninflammation, eller “snuva i ögonen” som vårdcentralen beskrev det. En lite hostig tjej med svullna och variga ögon, men helt pigg och aktiv i övrigt. Hade snuvan hållt sig till näsan hade hon förmodligen redan varit tillbaks på dagis, men ögoninflammation är uppenbarligen väldigt smittsamt och regelbunden rengöring rekommenderas tills alla symptom är helt borta.

Så sedan i tisdags har vi varit hemma. Allt eftersom dagarna gick blev hon allt mer pigg och rastlös, och jag allt tröttare. (Allt händer ju också samtidigt… Min fru var bortrest i veckan vilket bidrog till att jag inte hade så mycket energi, och jag vill knappt ens nämna äventyret med det nattliga stoppet i avloppet någonstans mellan huset och gatan, och killarna med spolbilen som ryckte ut med bara några timmars varsel…) Så hurra för solen, värmen, våren och vilan som alla kommit denna helg!

Förhoppningsvis är alla friska och krya och allt tillbaka till det vanliga på måndag.

Just det temporära är väl anledningen till att jag är i den privilegierade situationen att jag inte ser mig som sjuk. När jag är sjuk är det en tillfällig situation, något som går över med eller utan hjälp av mediciner, ett ovälkommet avbrott från det konstanta normalläget.

Jag hoppas inte behöva ändra på den definitionen.

(Vi flyttade förresten runt rummen som planerat förra helgen, så detta skrivs i det nya kontoret! Allt blev bra, förutom att det inte finns något antennuttag där TV:n numera står…)

Av Bo | Postat i Familj & Barn, Hantera MS, Tankar & Reflektioner | Kommentarer (0)

Kolsyra, nej tack!

04/03/2010 – 19:26

Jag kommer ihåg när jag satt i rullstol för ca 3,5 år sen pga ett skov. Benen kunde börja hoppa och man hade ingen kontroll över när det skulle hända. Vad obehagligt det var de första gångerna. Men efter några gånger visste jag att det bara är att flytta positionen på benet eller benen när det var på gång så slutar det. Det har varit mycket hoppande de senaste dagarna, speciellt när man står och väntar på bussen. Och med hoppandet så kommer kolsyran (myrkrypningarna) i benen, vilket också har varit mycket på sistone. I början var även det obehagligt. Nu är det obehagligt ont. Det kliar under huden och man vet inte vad man ska göra. 

Det är faktiskt det jag tycker är jobbigast med min MS, inte tröttheten för den har jag inte längre på samma sätt. Inte att jag inte kan springa så bra för vart har jag bråttom, och inte heller att jag är mer fumlig i vänster hand för den handen använder jag inte så mycket ändå när jag är högerhänt.

Utan just det här med myrkrypningarna, för tar man en promenad när det är lite kallt ute så får man igen det sen när man kommer in. Då börjar det krypa. Likadant om jag har för tighta och varma kläder så kommer det då med efter ett tag. Varför får man det? Är det för att man anstränger sig, eller vad är det?

Det är ju lite svårt att förklara för någon som själv inte har haft myrkrypningar hur det egentligen känns. För någon annan kan ju inte förstå hur man har det och hur det är att ha konstant obehag och att det ibland övergår till smärta inne i benen. För det är just där det är, inne i benen.

Av Karro | Postat i Hantera MS, Min MS-historia, Tankar & Reflektioner | Kommentarer (1)

Lugn och ro i Dalarna – bråda dagar i Stockholm

03/03/2010 – 19:48

I helgen åker jag till Dalarna för att skriva en hemtenta, och träffa mamma. Vi ska gå på vattenjympa och bada bubbelpool. Jag ska få mitt livs första professionella massage. Veckan efter åker jag till Sälen med pappa; vi ska åka längdskidor och snowboard. Senast jag var där var när jag var mitt uppe i mitt hittills värsta skov, mitt underliv hade domnat bort och det kröp i benen. Jag tog time out från universitetet och åkte bort ett tag. Det blev ett skönt avbräck, men jag kom hem med en bruten handled. Skovet gav med sig så småningom och gipset likaså.

Jag upplever att det är bråda dagar just nu. Jag har engagerat mig på två poster i kåren, och har inte riktigt klart för mig vad dessa poster innebär. Jag har egentligen inte tid men jag gick på ett kårmöte, helt plötsligt var jag nominerad för en styrelseplats, och resten är, som man brukar säga, historia.

Jag har också tagit på mig ett till jobb, som frivårdskontrollant inom Kriminalvården. Det är bara pass på kvällstid någon gång ibland, och jag vet egentligen inte hur jag ska hinna, men eftersom det ger bra erfarenhet för min framtida yrkesroll är det något jag vill ägna mig åt. Temat för mitt liv just nu är hur jag ska samla bra erfarenheter. Skolan har stillsamt intagit passagerarplatsen, vilket inte är jättebra, men det känns så viktigt att syssla med intressanta saker i det som är mitt liv utöver skolan, så det är i sin ordning. Jag lever en termin i taget.

Livet handlar också om bikramyoga, som jag de senaste 6 veckorna har gått på några pass i veckan. Jag har blivit biten! Idén är att kroppen ska få finna sin väg med tiden, och flexibiliteten har givit med sig något. Häromdagen längtade jag efter att få stiga in i värmen, och ligga där ett tag i lugn och ro, i tystnad, som vi gör innan passet börjar. Det som är mest frustrerande är att jag har dålig balans, vilket jag misstänker kan vara sammankopplat med MS – efter de första symptomen, som började i fötterna, har jag haft nedsatt känsel i dem, och jag upplever att jag har sämre balans.

Jag har siktet ställt på en volontärtjänst som jag ska söka, och jag förbereder även för de följande två terminerna på universitetet, varav en är praktik och den andra är uppsatsskrivande, vilket jag planerar att förlägga utomlands. Jag kontaktar organisationer som Rädda Barnen, Röda Korset och FN, och det känns kul att anstränga mig för att få något som jag tycker är viktigt.

Av Karin | Postat i Arbete, Hantera MS, Intressen | Kommentarer (0)

Gatubeläggning

26/02/2010 – 17:18

Äntligen!

Jag trodde faktiskt inte att man kunde bli så glad av att se asfalt, men det jag tycker att det är en fröjd att kunna se gatan och trottoaren när man tittar ut, och inte bara snömodd! Idag var jag ute och gjorde en liten bäckfåra i rännstenen till smältvattnet, för att liksom heja på våren lite.

Jag är så färdig med denna vinter… plus att det var en bra anledning till röra på sig lite.

(”Aff-salt” var förresten ett av sonens första ord. Vi övade mycket på att det hette aSFalt, och en kort period det blev något av en rutin på vägen till dagis.)

Att få anledning att röra på sig är annars lite svårt; det är ju inte varje dag som vårfloden längs gatan behöver assistans. Jag har aldrig varit förtjust i att springa (som om!) eller träna för tränandets skull. Nu ger väl hus och trädgård ofta ett bra incitament till fysisk aktivitet – får jag välja så föredrar jag dock gräsklippning före snöskottning! Jag är inte ens säker på att jag kan tänja gränserna för vad jag fysiskt orkar; jag kan ju numera bli trött utan att ta i, men jag ser värdet i att hålla sig aktiv.

Nåja, nu är helgen snart här och vi tänkte fördela om rummen i huset lite. TV-rummet blir sonens rum, dottern flyttar till sonens och vi gör ett kontor i det minsta rummet. Det kan bli lagom motion för en helg eller två!

Som uppladdning tänkte jag dela med mig med lite personlig favoritmusik: fyra låtar ur den spellista som gått flitigast i veckan.

Mew, ett gäng danska killar, med en fantastisk låt.

YouTube Preview Image

Videon med The XX nedan är lite rolig eftersom den är filmad i en skivbutik. Jag tror dock att en rökig konsertlokal hade varit en bättre inramning…

YouTube Preview Image

Rökmaskiner en masse lär det bli när Mono, nedan, kommer till Sverige för ett par konserter (Malmö, Stockholm, Umeå) i slutet av mars.

YouTube Preview Image

Och naturligtvis Sigur Ros. Denna version är en liveinspelning från samma år jag såg dem i Amsterdam – en konsert med gott om rök.

YouTube Preview Image

Jag fortsätter gärna dela ut musikaliska guldkorn och ta emot tips i kommentarerna.

Av Bo | Postat i Okategoriserade | Kommentarer (0)

Framtiden i snön

21/02/2010 – 15:05

Jag har blivit insnöad i helgen. I går tog vi taxi både till och från bion, efter att ha tillbringat många fruktlösa minuter på perronger runtom i staden. 3 minuter blev till 2, blev till 3, blev till 5, blev till inga alls. Tåg åkte förbi utan att stanna. Folk tittar på varandra och skakar på huvudet. Det är ingen idé att bli upprörd längre. Värsta vintern sedan någon gång på åttio- talet? Jag vet inte, men det är i alla fall mycket snö ute.

Jag väntade en halvtimme på ersättningsbuss i morse, men insåg mig sedan kapitulerad. Missade yogan, en dag kommer att dras på mitt kort eftersom jag misslyckades med transporten. ”Andra har lyckats ta olika bussar för att komma hit” sade kvinnan i receptionen. Men i förorten finns bara en buss, och det är ersättningsbussen för den inställda tunnelbanan, den buss som uteblir. Undantagstillstånd, någon? Men det är ingen idé att bli upprörd. Det är så här ibland.

SJ har utfört undantagstillstånd på sina avgångar, vilket innebär att resegarantin inte skyddar. Du kan vänta hur länge du vill, men om du hoppar på tåget när det väl kommer, och blir strandad någonstans längs vägen, kan du glömma att se röken av någon sorts kompensation. Jag väntar på att SL ska införa samma undantag.

Jag är inte arg på snön, hur skulle jag kunna vara det? Den ger mig en chans till återhämtning. Jag får sitta inne och knåpa med mina framtidsplaner och titta ut på det vita. Kan jag ta mig till jobbet i morgon? Det är ett senare problem.

Av Karin | Postat i Resa, Tankar & Reflektioner | Kommentarer (0)

Helt fel dag…

20/02/2010 – 18:55

Jag har åkt på en sån dunderförkylning nu och jag hatar att vara förkyld. Man är öm i hela kroppen, näsa och ögon rinner, ena stunden fryser man och andra så är det för varmt. Man äter för att man måste men man är inte hungrig och känner definitivt ingen smak. Allt är bara så jobbigt och då blir jag så frustrerad och irriterad.

Idag så kände mig lite piggare  så då bestämde jag mig för att åka till mina föräldrar. Vad möts man av då? Jo, snö!! Nu är jag väldigt trött på denna ständiga snö, när ska det sluta snöa? Vill ha sol och värme nu!

Jag känner att jag är lite för negativ och irriterad på allt och alla nu, speciellt Försäkringskassan. En vän till mig berättade rätt nyligen om att eftersom jag vill ta mitt körkort så tyckte han att jag skulle ansöka om bilstöd hos FK för körkortsutbildning. Det är ju perfekt tänkte jag, för det löser den ekonomiska biten. Det var ju bara att gå in på FK:s hemsida och skriva ut ansökningsblanketter och fylla i.

Efter ca 2-3 veckor fick jag ett brev på posten från FK där det stod att en handläggare har hand om min ansökan och ska höra av sig till mig inom ett par dagar. Samma dag som handläggaren ringer mig har jag en bra dag, och det var ju “synd”. Deras beslut togs nämligen efter just den dagen som vi pratade. Och då  mådde jag ju bra. För bra för att bli beviljad bilstöd. Det känns ju kul! Ibland undrar man om folk som tar ett sådant beslut vet om att man kan ha bra dagar men även dåliga. Personer med MS kan ju aldrig veta när de får ett skov eller hur de kommer må imorgon. Ska man behöva ljuga sig till ett bra beslut från FK? Vad ska man göra när man har en MS-diagnos men FK ändå klassar en som FÖR BRA? Är det ens nån idé att överklaga?

Det var definitivt helt fel dag att få ett sånt beslut när man mår så dåligt pga en förkylning…

Av Karro | Postat i Okategoriserade, Tankar & Reflektioner | Kommentarer (0)

En utblick hemifrån

19/02/2010 – 14:59

Sonen har varit hemma sedan mitten av förra veckan med vad som visade sig vara halsfluss. Och idag är även lillasyster hemma – hon ramlade illa och slog i nacken i källarväggen igår kväll så blodet rann. Så sonen, som idag är ganska pigg för första gången på hela veckan, har sällskap av en ganska pigg syster.

Själv märkte jag – återigen – hur svårt det är att hålla en femåring sysselsatt inomhus med något meningsfullt och samtidigt försöka få något annat gjort. Om man inte faller till föga och sätter på en DVD-film så gäller det att inte sätta igång något eget projekt som inte kan avslutas på trettio sekunder:

  • Dammsugning – OK.
  • Hämta posten – OK.
  • Översätta en längre text från engelska – glöm det.

Det bästa sättet är naturligtvis att själv leka med femåringen, och det har blivit en hel del lekt under veckan.

En klassisk och uppskattad leksak är LEGO, men på något sätt verkar det alltid försvinna en eller ett par retfulla klossar (och aldrig någon av de där extrabitarna man får i reserv…). Men till skillnad från “på min tid” så kan man idag, tack vare internet och en programmeringskunnig entreprenör, äntligen komplettera sina LEGO-set!

Tidigare i veckan köpte jag två (2!) stycken legobitar från en privatpersons hobby-LEGO-butik i Tyskland via Bricklink, mest för att testa. Och sannerligen, efter bara några dagar kom ett flygpostat brev med rymdskeppets laserkanon och vingspets! Pris? 18 kr, varav portot var 12:50…

(Även LEGO själva har anammat internet, och man kan beställa 1.490 olika sorters legobitar från deras hemsida.)

Jag tycker att det är fascinerande på så många sätt: hur internet har gynnat internationella kontakter, betalningar över gränserna, nischade intressen…

Det märkvärdigaste av allt? När sonen växer upp kommer han inte att se det märkvärdiga i det, det kommer att ha blivit normaliserat.

Nu är det en intressant tid att leva.

Av Bo | Postat i Familj & Barn, Intressen, Tankar & Reflektioner | Kommentarer (0)

Kärleken ska vara som ett bombnedslag

13/02/2010 – 13:23

Min första kärlek träffade jag på ett hostel i Singapore, vi borstade tänderna tillsammans i en korridor och inledde vår första konversation ackompanjerade av tandkrämslödder. Jag hade sett honom några dagar tidigare, på ett annat hostel i samma stad, som hastigast i lobbyn hade min blick landat på honom. Jag visste direkt att han var en kille för mig.

Dagen efter vårt slumpartade möte i Singapore stötte vi på varandra i Kuala Lumpur, och sedan, samma dag, möttes våra vägar två gånger igen. Vi bara log, jag något generad. Jag hade varit på resande fot ett bra tag vid det laget, och tanken på att en reseromans skulle kunna leda till något fanns inte. Jag var trött på att mötas och skiljas, och mycket skeptisk. Vi hade ju heller knappt ens pratat med varandra.

Ödets nyck, eller vad man kan välja att kalla det, vävde dock vår resa samman och vi inledde ett förhållande som kom att vara i nio månader. Först reste jag med honom och hans vänner i Asien i två månader, sedan tillbringade jag fyra månader i hans hemstad i England. Jag älskade honom från första stund och var livrädd för intensiteten i mina känslor mesta tiden. Jag var då tjugo år, och hade aldrig upplevt något liknande, trodde inte att jag kunde känna så starkt för en annan person. (Och det har jag heller inte gjort igen).

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på kompromisser, och främst kompromisser gällande kärleken. Jag vill att kärleken, eller kanske mer realistiskt, intresset för en person, ska kännas som det gjorde den där dagen i Singapore, som  ett bombnedslag. Jag vill inte att det ska växa långsamt fram, även om det så klart ändå gör det ju mer man lär känna varandra. Jag vill inte hamna i en situation där jag tänker att jag vänjer mig. Det har hänt förut, och har aldrig varit särskilt lyckat. Ändå, när det är stiltje på intressefronten är det lätt att börja experimentera med de idéer jag har om hur jag vill att jag ska känna, hur det ska kännas. Om det ens är nödvändigt att det ska finnas någon är en annan fråga som också begrundas, men den får inte vara med här.

Jag och en vän pratade om detta häromdagen, och han uttryckte det så roligt. Han sade: ”Det är klart man vill känna att ta mig till havet och gör mig till kung” varpå vi båda brast ut i skratt, och fortsatte vårt citerande: ”Bang on target pal!” Och det är verkligen precis så som jag vill ha det.

Av Karin | Postat i Relationer, Resa, Tankar & Reflektioner | Kommentarer (0)