Nu är min första vecka på rehab slut. Jag trodde nog att jag skulle vara mer omtumlad än jag är, men jag tycker mest att det är skönt faktiskt…Jag ska berätta lite.
Vi är en grupp på 11 personer som alla har diagnosen MS. De flesta av oss har fått diagnosen relativt nyligen, ganska många har dock haft symptom mycket längre än så, de har fått vänta länge på sin diagnos. Jag anser att jag fick min diagnos väldigt snart efter mitt första (?) symptom.
Tre halvdagar i veckan ses vi i Rehab stations lokaler i Liljeholmen. Varje vecka finns ett schema för gruppen innehållande styrketräning, yoga, balansövningar m.m. Enskilt får vi också träffa en sjukgymnast, en arbetsterapeut och en kurator. Denna vecka och även nästa handlar mycket om kartläggning av oss deltagare, MS är ju sjukdomen med en miljon ansikten och bara för att vi har samma diagnos har vi ju inte samma symptom och samma behov.
Som ni som följer den här bloggen vet så har ju jag inga synliga symptom. Ingen kan se på mig att jag är sjuk. De flesta jag känner har nog aldrig märkt nåt på mig. Mina symptom sitter mest i värk och trötthet. Jag har ju problem med hela vänstra sidan av kroppen, men förutom två fingrar på vänsterhanden som inte funkar som de ska så sitter problemen så att säga på insidan.
Att det inte syns på mig lurar inte bara omvärlden utan också mig själv. Eftersom jag själv kan se att benen flyttar sig framåt som de ska och eftersom jag vant mig vid alla bortdomnade kroppsdelar så kändes det helt klart lite löjligt att jag ska vara sjukskriven på halvtid för att stå på ett ben tillsammans med en massa andra MS-patienter… Jag var ganska duktig på att stå på ett ben, ända tills jag blundade, då kom vinglet. Inte så konstigt kanske, min balans var inte på topp innan min diagnos heller.
Så vad har jag egentligen gjort den här veckan? Ja i måndags var ju första dagen, den handlade mest om att vi i gruppen skulle lära känna varandra. I tisdags började jag dagen med att sitta och känna in alla mina kroppsdelar, nån slags mindfulness – lite hokus pokus i min värld men säkert nyttigt för något. Efter detta var det då balansövningar i stationer, jag var som sagt hyfsad på att stå på ett ben men mindre bra att sitta på en balansplatta. Efter en fikapaus fick jag ha mitt första samtal med min kurator, det blev en historia om mitt liv fram till nu, en berättelse för att han ska förstå vem jag är. Sedan var det avslappning i grupp. Igår var jag på jobbet hela dagen. Satt i ett låångt möte i ett rum utan luft, jag var inte den enda som var trött i slutet av det mötet. Idag började med en yogastund. Inte sådan yoga som man är van vid utan en förenklad variant som alla kan hänga med i. Jag tycker det är svårt med andningen så jag passade på att verkligen öva på den då rörelserna var ganska enkla. Sedan var det dags att träffa sjukgymnasten, då fick jag stå på ett ben igen… det gick sämre den här gången. Efter fikat var det styrketräning, ska bli skönt att komma igång ordentligt med det. Innan hemgång träffade jag arbetsterapeuten, det var spännande för jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig men vi kom nog fram till att det går ganska bra för mig att jobba, speciellt så länge jag kan jobba hemifrån en dag i veckan. Imorgon blir det jobb igen, jag hoppas verkligen att det ska gå att kombinera rehab med halvtidsjobb (och jag hoppas att jag kommer att hålla mig till att jobba bara halvtid…).
En vecka fylld av nya saker, men som sagt känner jag mig ändå inte speciellt omtumlad. Tankar som kommer upp i mitt huvud är snarare att nu ska jag verkligen se till att komma igång med träningen, jag kommer att få så mycket gratis genom denna rehab.
Varför har jag då beslutat att gå i rehab? Jag vill se till att jag kan fortsätta jobba heltid, jag vill kunna fortsätta resa, jag vill fortsätta leka 23-åring ute på klubb med mina kompisar, jag vill fortsätta promenera dit jag ska. Jag hoppas att dessa åtta veckor ska kunna hjälpa mig med detta.
Fortsättning följer…
